skall resa för en lumpen snusdosas skull! Om han ändå hade plundrat en eller annan gammal rik herre på allt hvad han ägde! Då hade han rest som en gentleman och inte som en simpel ficktjuf, utan heder och värdighet!» Uppbragt och nedslagen å sin väns vägnar kastade unge Charley sig ner på närmaste stol.
Fagin såg förbittrad på honom. »Hvad är det för prat, att han hvarken har heder eller värdighet?» fräste han. »Har han kanske inte alltid varit den duktigaste af er allesammans? Nå, hvad är det då att lipa för?»
»Ja, men det kommer inte att stå i protokollet!» invände unge Charley med en röst, som var hes af bedröfvelse. »Ingen får veta ens hälften af hvad han har varit! Han blir kanske inte ens nämnd i tidningarna!»
»He he he!» fnissade juden och räckte Charley sin hand, medan han vände sig om mot Bolter: »Där ser ni, min vän, huru stolta de äro öfver sitt yrke! Är det inte vackert?» Sedan klappade han unge Charley på axeln. »Upp med hufvudet, Charley!» sade han. »Alltsammans kommer i dagen, alltsammans! Hela världen skall få veta, hvilken duktig pojke han var — han skall nog själf visa det och inte vanära sina gamla kamrater och lärare! Han skall hålla tal, och vi andra ska läsa det i tidningarna. Å, så han skall skoja med dem där uppe i rätten och ta dem förtroligt och gemytligt — det skall bli lifvadt!»
Juden hade fiffigt lämpat sig efter unge Charleys egendomliga natur. Förut hade unge Charley närmast betraktat den arresterade Räfven som ett offer, men nu uppfattade han honom som hufvudaktören i en ovanlig och lustig komedi. Han afvaktade rent af med otålighet den stund, då hans f. d. kamrat skulle få tillfälle att lägga sin storhet i dagen. Och då juden sade något om, att man måste laga man fick veta, huru det gick i rätten i dag, erbjöd han sig ögonblickligen att gå dit.
Men det ville Fagin ej höra talas om. »Är du tokig, min vän — tycker du inte det är nog, att jag har förlorat en af er?» utbrast han. »Ja (han skakade på hufvudet), och själf kan jag ju inte gärna...»
»Hvarför skickar ni då inte den nye där?» frågade Charley och pekade på Noah. »Honom är det ju ingen som känner.»
»Nej! — Ja, hvad säger ni, min vän?» sade Fagin och såg på Bolter.
Men herr Bolter skakade missnöjd på hufvudet. »Nej tack», svarade han, »det hör inte till mitt fack!»
»Hvilket fack har ni gifvit honom?» frågade Charley och mönstrade Noahs gängliga gestalt med oförställd motvilja. »Det är kanske hans fack att ta till schappen, då det är fara å färde, och äta skrofvet fullt, då det ingen fara är?»
»Sköt dig själf!» svarade herr Bolter, »och var inte näsvis mot dina öfvermän, min gosse! Annars hoppar du kanske i galen tunna.»
