Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27
OLIVER TWIST.

blickar på den stackars Oliver, som satt och skakade af köld borta i den kallaste delen af köket och förtärde det affall, som hade blifvit gömdt åt honom.

Noah var en fattigskolpojke, men icke ett fattighusbarn. Han var icke heller fader- och moderlös, ty han kunde spåra sin genealogi hela vägen tillbaka ända till sina föräldrar, som bodde strax bredvid: modern var tvätterska och fadern en försupen soldat, som fått sitt afsked med ett träben och en daglig pension af 212 pence. Lärpojkarne i grannskapet hade länge haft till en vana att på öppen gata traktera Noah med sådana obehagliga öknamn som »skinnbyx» och »fattigpojke», hvilket Noah hade tålt utan att svara. Men nu, då ödet hade fört honom tillsammans med en stackars fader- och moderlös, som till och med den uslaste tiggare kunde peka finger åt, nu lät han denne umgälla alltsamman och det med ränta. Detta utgör ett ypperligt ämne till betraktelser öfver den älskvärda människonaturen, hvars egenskaper gå igen utan åtskillnad hos den finaste lord och den smutsigaste gatpojke.

Då Oliver hade vistats hos entreprenören tre, fyra veckor, sutto denne och hans fru en afton, sedan det var stängdt, och åto sin kvällsmat inne i den lilla kammaren bakom butiken. Och sedan herr Sowerberry upprepade gånger hade sett tankfullt och ödmjukt på sin äkta hälft, började han:

»Min gumma lilla!» Han ville ha sagt något mera, men då frun såg upp med olycksbådande min, tvärtystnade han.

»Nå?» frågade frun skarpt.

»Nej, det var ingenting, min vän, ingenting alls», sade entreprenören.

»Usch, ditt odjur!» sade frun.

»Det var ingenting, min vän», försäkrade entreprenören ödmjukt. »Jag trodde, du inte ville höra talas om saken, min vän, jag ville annars säga, att...»

»Nej, låt mig slippa höra det», afbröt frun honom. »Jag är ju bara en nolla, fråga aldrig mig till råds. Det skulle aldrig falla mig in att vilja intränga i dina hemligheter.» Och fru Sowerberry brast i ett krampaktigt skratt, som hotade med de fruktansvärdaste följder.

»Ja men, min vän», sade entreprenören, »jag ville ju fråga dig...»

»Nej, nej, mig skall du inte fråga!» förklarade frun i ett offerlams ton, »fråga hellre någon annan.» Och hon brast åter i ett hysteriskt skratt, som berörde hennes man högst pinsamt. Detta är ett vanligt och bepröfvadt äktenskapligt behandlingssätt, som ofta gör god verkan. Det tvingade ögonblickligen entreprenören att utbedja sig som en särskild nåd att få omtala hvad hans hustru var ytterst nyfiken att få höra, och efter ett kort käbbel på knappt tre kvarts timme blef tillåtelsen i nåder beviljad.

»Det var bara om lille Twist, min söta vän», förklarade entreprenören. «Gossen ser bra ut.»