sticka ner handen i den gamle herrns ficka, dra upp näsduken och lämna den till Charley, hvarefter bägge gossarne kilade sin väg och försvunno om gathörnet.
I ett enda ögonblick förstod Oliver, huru allt hängde samman: näsdukarna, uren, juvelerna, juden! Blodet forsade så hett upp till hans kinder, att det kändes, som om han befunnit sig i en glödande ugn; förvirrad och uppskrämd tog han till flykten och sprang allt hvad han förmådde. Allt detta hade knappast tagit en minut. I samma ögonblick stack den gamle herrn handen i fickan, märkte, att näsduken var borta och vände sig hastigt om. Då han såg Oliver rusa bort med sådan fart, trodde han naturligtvis, att han var tjufven. »Tag fast tjufven!» skrek han, och med boken i handen satte han efter honom.
»Tag fast tjufven!»
Men han var icke den ende, som skrek. Räfven och Charley
hade ej velat utsätta sig för misstanke genom att springa utför
gatan, utan hade smugit sig in i den första portgång de träffade på
om hörnet. Då de nu hörde ropet och sågo Oliver springa, kommo
de framstörtande och skreko: »Tag fast tjufven!» och deltogo som
goda medborgare i förföljelsen. Själfuppehållelsedriften lär ju vara
naturens första lag. Om Oliver hade vetat det, skulle han kanske
