Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
68
CHARLES DICKENS.

arbetsrum, om han kände sig så rask, att han orkade. »Å, bevare oss väl!» sade fru Bedwin. »Om vi ändå hade haft tid att sätta på dig en ren krage, barn! Men tvätta dig nu i alla fall om händerna, och så skall jag kamma dig.» Hon beskärmade sig öfver, att hon ej hade tid att krusa den lilla spetsen, som kantade hans skjortkrage, men hon tyckte emellertid, att han var så fin, att hon »verkligen inte trodde det var möjligt att göra honom finare». Sålunda uppmuntrad knackade Oliver på her Brownlows dörr och inträdde i ett litet rum, som var proppfullt med böcker och hvars fönster vette åt en liten vacker trädgård. Framför fönstret stod ett bord, och vid bordet satt herr Brownlow och läste. Oliver kunde inte förstå, hvem som skulle läsa alla dessa böcker, som väl voro skrifna för att göra människorna klokare — en sak, som för öfrigt långt erfarnare människor än Oliver Twist dagligen förvåna sig öfver.

»Ja, det är en hel hop böcker, inte sant?» sade den gamle herrn vänligt, då han såg huru nyfiket Oliver betraktade bokhyllorna.

»Du skall få läsa dem, om du är snäll», sade den gamle herrn, »och det skall du nog tycka bättre om än att se dem på utsidan — d. v. s. i vissa fall, ty det finns böcker, hvilkas pärmar och rygg äro bättre än innehållet. Skulle du tycka om att bli en lärd man och skrifva böcker?»

Oliver funderade en stund och sade sedan, att han trodde han hellre ville bli bokhandlare. Den gamle herrn skrattade hjärtligt och förklarade, att det var ett förståndigt svar, hvilket gladde Oliver, fastän han inte riktigt förstod, hvari det förståndiga bestod.

»Nå», sade den gamle herrn och antog en allvarligare ton, »hör nu på hvad jag säger dig. Jag vill tala rent ut, och jag är säker på, att du förstår mig lika bra som mången fullväxt skulle göra.»

»Ack, ni får inte skicka bort mig!» bad Oliver, som blifvit helt förskräckt öfver herr Brownlows allvarliga ton. »Låt mig inte komma tillbaka till det ohyggliga stället, där jag var. Var barmhärtig och låt mig stanna kvar hos er och tjäna er!»

»Mitt kära barn», sade den gamle herrn rörd, »du behöfver inte vara rädd för, att jag skall öfverge dig, så länge du inte ger mig anledning därtill. Ja, ja, det hoppas jag du aldrig skall göra. Visserligen har jag förr blifvit bedragen af dem jag har försökt att göra godt emot — och de, som jag hållit mest af, ligga nu i sina grafvar, och all min lycka ligger begrafven med dem. Men sorgen har inte försvagat, utan tvärt om stärkt min medkänsla; det bör väl också vara så, att den skall göra oss bättre.» Han sade allt detta helt sakta, mera för sig själf än till sin lille åhörare, och tystnade ett ögonblick, medan Oliver satt alldeles orörlig och knappast vågade andas. »Ja», fortfor herr Brownlow, »detta säger jag dig blott för att du skall veta, att jag har gått igenom mycket; du skall därför beflita dig så mycket mera om att inte vålla mig ny sorg. Berätta mig nu din historia, hvarifrån du kommer, hvar du har växt upp