Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

82

CHARLES DICKENS.

»Nånå, Nancy», sade juden slutligen i blidkande ton, »du är så häftig af dig i kväll! He he he, du spelar komedi riktigt utmärkt.»

»Såå?» svarade hon. »Akta er ni bara, så att jag inte spelar komedi med er, ty då kunde ni råka illa ut.»

Juden förstod, att det tjänade till ingenting att längre låtsa tro, att Nancy spelade komedi. Han tog ofrivilligt ett par steg tillbaka och såg, halft fegt, halft bedjande, på Sikes, liksom för att antyda, att nu var denne rätte mannen att fortsätta samtalet. Och Sikes, som förmodligen insåg, att hans personliga värdighet stod på spel, öfveröste Nancy med en sådan massa af hotelser och eder, att de verkligen gjorde hans uppfinningsförmåga stor heder. »Hvad tusan går det åt dig? Har du glömt, hvad du är för en... säg?»

»Nej, det kommer jag mycket väl ihåg», svarade flickan och skrattade hysteriskt och vaggade hit och dit med hufvudet med ett svagt försök att spela likgiltig.

»Håll käften då!» röt Sikes i samma ton som den han brukade använda till sin hund. »Annars skall jag göra dig spak för en längre tid!»

Nancy skrattade åter, men denna gång mera osäkert, såg hastigt upp på Sikes, vände sedan bort hufvudet och bet sig i läpparna, så att de blödde.

»Jo, du är just den rätta att spela människovän, du!» hånade Sikes. »Just en vacker väninna för pojken där!»

»Det vet jag nog, Gud hjälpe mig!» utbrast flickan lidelsefullt. »Jag önskar, att jag fallit ner stendöd på gatan hellre än att jag hjälpt till att föra honom hit. Från och med i kväll är han en tjuf, en usling, en satan, allt ondt som finns. Är inte det nog för den gamle skurken... skall han slå honom till på köpet?»

»Seså, Sikes», sade juden i förebrående ton och pekade på gossarne, som följde uppträdet med spänd uppmärksamhet, »vi måste använda höfviska uttryck, Bill... höfviska uttryck!»

»Höfviska uttryck!» inföll Nancy utom sig. »Ni förtjänar just sådana af mig! Jag stal från er, då jag knappt var hälften så gammal som barnet där (hon pekade på Oliver), och så har jag nu stulit i öfver tolf år! Ja visst, ja visst», skrek hon, »det är mitt yrke, och de kalla, våta, smutsiga gatorna är mitt hem! Men ni är den usling, som dref mig ut på dem för länge sedan och som håller mig kvar där dag och natt, dag och natt, tills jag dör!»

Juden blef till sist retad af hennes beskyllningar. »Tig», hväste han, »eller jag skall göra dig något ännu värre —!»

Hon sade ej ett ord vidare. Men i ett anfall af raseri började hon slita sig i håret och kläderna och kastade sig öfver juden. I det samma grep Sikes henne om handleden, hon spjärnade emot en stund och svimmade sedan. »Seså», sade Sikes och lade henne i ett hörn, »nu är hon spak. Hon har en ovanlig armstyrka, när hon är så där i farten.»