Sida:Om arternas uppkomst.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
91
det naturliga urvalet.

proportion och beskaffenhet, som jordens bebyggare småningom hafva undergått.

Huru långsamt urvalet än må verka, då den svaga menniskan på kort tid genom sitt konstmessiga urval kan åstadkomma så mycket, så kan jag ej se någon gräns för förändringarnas omfång, för alla organiska varelsers sköna och oändligt invecklade öfverensstämmelse med hvarandra och de naturliga lefnadsvilkoren, som det naturliga urvalet under loppet af långa tidrymder kan åstadkomma.


Arters undergång genom det naturliga urvalet.


Detta ämne skall fullständigare behandlas i vårt kapitel om geologien, men vi måste här vidröra detsamma, emedan det står i nära sammanhang med frågan om det naturliga urvalet. Naturligt urval verkar blott genom bevarandet af de i något hänseende fördelaktiga variationerna, hvilka följaktligen öfverlefva de andra. Då i följd af alla organiska varelsers förmåga att föröka sig i geometrisk progression hvarje område redan är försedt med sitt fulla antal lefvande varelser och de flesta distrikter derjemte med en stor mångfald af former, så följer häraf, att i samma mån hvarje utvald och väl utrustad form tilltager i mängd, i samma mån aftaga småningom de mindre gynnade formerna och blifva sällsyntare. Att blifva sällsynt är, såsom geologien lärer oss, början till att dö ut. Man ser äfven, att en af blott få individer representerad form under vexlande svåra årstider eller genom ett förökadt antal af dess fiender löper fara att helt och hållet tillintetgöras. Vi kunna gå ännu längre: liksom nya former oupphörligen bildas, så måste andra oundvikligen dö ut, om icke antalet af specifika former skall ständigt tillväxa i oändlighet. Geologien visar oss tydligt, att arternas antal icke har tillväxt i oändlighet och vi skola strax försöka visa orsaken, hvarföre artantalet på jordytan icke har blifvit oändligt stort.

Vi hafva sett, att de arter som äro rikast på individer hafva största sannolikheten för sig att inom en gifven tid lemna fördelaktiga varieteter. De i andra kapitlet meddelade fakta kunna tjena som bevis härför, ty de visa, att just de allmännaste arterna lemna största antalet erkända varieteter eller börjande arter. De mera sällsynta arterna förändras och förädlas mindre hastigt under en gifven period och i följd häraf duka de under i kampen för tillvaron med de förändrade afkomlingarna af de allmänna arterna.