från a5; och o14, e14 och m14 stå slutligen i nära samband med hvarandra, men då de hafva afskilt sig redan vid modifikationsprocessens början äro de vidt skilda från de fem andra arterna och kunna bilda ett subgenus eller till och med ett särskildt slägte.
De sex ättlingarna af I bilda två subgenera eller genera. Men då den ursprungliga arten I är vida skild från A, ty de stå nästan vid motsatta ändar af slägtet, så bli de sex afkomlingarna af I på grund af ärftligheten allena vida skilda från de åtta afkomlingarna af A; de två grupperna antagas dessutom hafva alltjemt divergerat i skilda riktningar. Mellanformerna, som förenade de ursprungliga arterna A och I, hafva också (och detta är en mycket vigtig sak) alla med undantag af F dött ut och icke lemnat några efterkommande. De sex nya arterna som härstamma från I och de åtta som utgått från A skola derföre kunna erhålla rangen af slägten eller till och med flockar (underfamiljer).
På detta sätt hafva, som jag tror, två eller flera slägten uppkommit genom härstamning med modifikation från två eller flera arter af samma slägte, och de två eller flera urarterna kunna antagas härstamma från någon art af ett tidigare slägte. Detta är betecknadt i vårt schema derigenom att de brutna linierna under de stora bokstäfverna konvergera gruppvis nedåt emot en punkt; denna punkt representerar en enda art, den antagna stammen till våra nya subgenera och slägten.
Här kunna vi hafva god anledning att dröja ett ögonblick för att reflektera öfver karakteren af den nya arten F14, hvilken antages hafva divergerat blott obetydligt i karakter och bibehållit formen af F antingen oförändrad eller med blott ringa förändring. I detta fall är dess förhållande till de öfriga fjorton nya arterna af en egendomlig och invecklad beskaffenhet. Då den härstammar från en form, som stod emellan de två stamarterna A och I, hvilka antagas nu vara utdöda och okända, måste den till en viss grad i sina karakterer utgöra ett mellanstadium emellan de två grupper som utgått från dessa arter. Men då dessa två grupper hafva alltjemt i karakter skilt sig från sina urfäders typ, så är den nya arten F14 icke direkt en mellanform emellan dem, utan emellan typerna för tvenne grupper och hvarje naturforskare bör ej hafva svårt att påminna sig något sådant exempel.
I schemat hafva vi hittills antagit hvarje horisontal linie representera ett tusen generationer, men vi kunna lika väl låta dem föreställa millioner eller hundra millioner, och likaledes ett snitt af de på hvarandra liggande lagren af jordskorpan med de qvarlefvor af utdöda varelser de innehålla. Då vi komma till vårt
