kapitel om Geologien skola vi återkomma till detta ämne, och jag tror vi då skola finna, att detta schema sprider något ljus öfver de utdöda varelsernas slägtskap, hvilka, ehuru de i allmänhet tillhöra samma ordningar, familjer eller slägten som de nu lefvande, dock ofta till en viss grad i karakter stå emellan två existerande grupper; och vi kunna fatta detta förhållande, ty de utdöda arterna lefde på en mycket aflägsen tidpunkt, då ättlingarnas förgreningar ännu hade divergerat mindre från hvarandra.
Jag kan ej inse något skäl att begränsa den modifikationsprocess som vi nu genomgått till bildandet af slägten blott. Om vi i schemat antaga graden af variation, som representeras af hvarje grupp punkterade linier, vara mycket stor, bilda formerna a14—p14, b14—f14, och o14—m14 tre skilda slägten. Ifrån I hafva också utgått två skilda slägten, och då dessa senare två slägten både genom en fortsatt karaktersdivergens och genom arf från sitt ursprung skilja sig betydligt från de två slägten, som härstamma från A, så bilda de två små slägtgrupperna två skilda familjer eller till och med ordningar, alltefter graden af förändring som schemat antages föreställa. Och de två nya familjerna eller ordningarna hafva utgått från två arter af det ursprungliga slägtet och dessa två arter åter antagas härstamma från en art af ett ännu äldre okändt genus.
Vi hafva sett, att i hvarje trakt arterna af de större slägtena oftast erbjuda varieteter eller begynnande arter. Detta kunna vi i sjelfva verket vänta på förhand, ty då det naturliga urvalet verkar derigenom att en form har något företräde framför andra former i kampen för tillvaron, så verkar det hufvudsakligen på dem som redan hafva något företräde; och gruppens storlek bevisar att dess arter hafva ärft från en gemensam stamfar något gemensamt företräde. En täflan att lemna nya och modifierade ättlingar uppstår derföre emellan de större grupperna, som alla försöka att föröka sitt antal. En större grupp besegrar småningom en mindre, inskränker dess antal och förminskar på detta sätt dess utsigt till vidare variation och förädling. Inom samma stora grupp försöka de senare och mera fullkomliga undergrupperna, förgrenande sig och intagande många nya platser i naturens hushållning, att ersätta och tillintetgöra de tidigare och mindre förädlade undergrupperna; små enstaka grupper och undergrupper försvinna till slut helt och hållet. För framtiden kunna vi säga, att de grupper af organiska varelser, som nu äro stora och segerrika och äro minst afbrutna, det vill säga hafva undergått minsta förödelsen, skola under en lång tid alltjemt föröka sig. Men hvilka
