förändringar i dem icke begagnas och samlas af det naturliga urvalet. Det är ett egendomligt resultat vi sålunda kommit till, nämligen att karakterer af ringa vital betydelse för arten äro de vigtigaste för systematikern, men såsom vi skola se framdeles vid behandlingen af klassifikationens grundsatser, är denna paradox icke så stor som den först synes. Hvad man än må tänka om denna åsigt, i intet af de föregående exemplen lemna så vidt jag kan döma fakta något bevis för en medfödd tendens till fulländning eller fortgående utveckling.
Jag behöfver blott fästa mig vid två andra invändningar. Den utmärkta botanisten H. C. Watson anser mig hafva för högt uppskattat vigten af grundsatsen om karakterens divergens (på hvilken han dock uppenbart sjelf tror) och säger, att man äfven måste taga med i betraktande hvad man kunde kalla ”karakterens konvergens”. Detta är dock en allt för invecklad fråga, att vi skulle kunna inlåta oss på den här. Jag vill blott anmärka, att om två arter af två närstående slägten frambringa ett antal nya divergenta arter, kan jag väl föreställa mig, att några bland dem å ömse sidor så mycket närma sig hvarandra, att man för beqvämlighets skull kan sammanställa dem i ett intermediärt slägte, till hvilket alltså de två slägtena konvergera. Men i följd af ärftlighetsprincipens stränghet är det troligt, att dessa två grupper af nya arter åtminstone bilda två afdelningar i det nya slägtet.
Watson har äfven invändt, att det naturliga urvalets fortsatta verksamhet med karaktersdivergens slutligen måste föra till ett obegränsadt antal artformer. Hvad dock beträffar de blott oorganiska yttre lefnadsvilkoren, så är det väl sannolikt, att snart ett tillräckligt antal arter lämpar sig efter alla ansenligare olikheter i värme, fuktighet och så vidare; dock medgifver jag fullkomligt, att relationerna emellan de organiska varelserna äro vigtigare, och då arterna af de organiserade invånarna i en trakt beständigt föröka sig, så blifva äfven de organiska lefnadsvilkoren allt mera invecklade. På den grund synes det verkligen vid första påseende icke finnas någon gräns för mängden af nyttiga formolikheter och följaktligen icke för artantalet. Vi veta, att icke en gång de rikast befolkade områden på jordytan äro fullständigt försedda med arter; på Goda Hoppsudden och i Australien, som förete en förvånande mängd arter, hafva dock många europeiska arter blifvit naturaliserade. Geologien lär oss dock, att alltifrån den långa tertiärperiodens första tid antalet molluskarter icke betydligt eller alldeles icke tilltagit, liksom icke heller däggdjursarterna från mellersta tiden af samma period. Hvad är det då som förhindrar
