Sida:Om arternas uppkomst.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
4
inledning.

kallat karakterens divergens. I den derpå följande afdelningen komma att behandlas de invecklade och föga kända lagarna för föränderligheten. I de fyra följande kapitlen skall jag söka angifva de mest betydande svårigheterna för vår teori och först och främst svårigheten att förklara öfvergångarna, eller huru man skall förstå, att ett enkelt väsen eller organ kan ombildas till ett högre utveckladt väsen eller ett högre utbildadt organ; vidare djurens instinkt eller själsförmögenheter, för det tredje bastardbildning eller kroaserade arters ofruktsamhet och kroaserade varieteters fruktsamhet, och för det fjerde våra geologiska kunskapers ofullständighet. I nästa kapitel skall jag uppehålla mig vid organismernas successiva uppträdande i olika geologiska perioder, i elfte och tolfte kapitlet deras geografiska utbredning, i det trettonde deras klassifikation eller ömsesidiga slägtskapsförhållanden i utbildadt och i embryonalt tillstånd. I sista kapitlet skall jag slutligen gifva en kort sammanfattning af hela arbetets innehåll med några slutanmärkningar.

Ingen skall förundra sig öfver, att ännu så mycket är oförklaradt angående arternas och varieteternas ursprung, om han tager i betraktande vår ringa kännedom om alla de omkring oss lefvande varelsernas ömsesidiga förhållanden. Hvem kan förklara, hvarföre en art förekommer i stort antal och öfver ett stort område, under det en närstående art är sällsynt och inskränkt till ett litet rum. Och dock äro dessa förhållanden af största vigt så till vida, att de betinga såsom jag tror de nu lefvande varelsernas välfärd och deras efterkommandes framtida trefnad. Men ännu mindre känna vi förhållandet mellan denna jords otaliga invånare under dess bildningshistorias talrika perioder. Om derföre mycket ännu är dunkelt och ännu länge skall förblifva dunkelt, så hafva dock de noggrannaste studier och det mest fördomsfria omdöme hvaraf jag är mäktig för mig undanröjt alla tvifvel om, att den åsigt är oriktig, hvilken de flesta naturforskare hysa, och hvilken äfven jag en lång tid hyst, att nämligen hvarje art är skapad oberoende af de öfriga. Det är min fulla öfvertygelse, att arterna icke äro oföränderliga; att alla de till ett så kalladt slägte hörande arterna i rätt nedstigande linie härstamma från en vanligen utdöd art, på samma sätt som varieteterna af en art härstamma från denna. Slutligen är jag öfvertygad om, att det naturliga urvalet har varit det hufvudsakligaste om icke det enda medlet till organismernas förändring.