Låt oss nu återvända till naturen. Om ett organ har blifvit
utveckladt på något utomordentligt sätt hos någon art, jemförd
med andra arter af samma slägte, kunna vi antaga, att detta organ
har undergått en ansenlig förändring sedan den tid, då arten
afskilde sig från slägtets gemensamma stamfader. Denna period
ligger sällan ytterligt långt tillbaka, då arter i allmänhet ej
bibehålla sig längre än under en geologisk period. En utomordentlig
grad af modifikation förutsätter en ovanligt stor och länge fortsatt
föränderlighet, som det naturliga urvalet länge användt till artens
bästa. Men då det ovanligt utbildade organets föränderlighet har
varit så stor och länge fortfarit under en ej så ytterligt aflägsen
period, kunna vi såsom en allmän regel vänta att ännu finna en
större föränderlighet i sådana delar än i andra delar af
organisationen, hvilka under en mycket längre period hållit sig beständiga.
Och detta är enligt min öfvertygelse verkliga förhållandet. Att
striden emellan det naturliga urvalet å ena sidan och benägenheten
till återgång och föränderligheten å den andra under tidens lopp
skall upphöra och att äfven de mest abnormt bildade organer
kunna blifva beständiga, derpå ser jag intet skäl att tvifla. Om
derföre ett organ, huru abnormt det än är, har i ungefär samma
tillstånd öfvergått på många modifierade ättlingar, såsom
flädermössens vingar, måste det enligt min teori hafva funnits redan
under en ofantligt lång period i nästan samma tillstånd, och
derföre är det nu icke mera föränderligt än något annat organ.
Det är blott i de fall, i hvilka modifikationen är jemförelsevis ny
och utomordentligt stor, som vi skola i hög grad ännu finna
denna generativa föränderlighet, som vi kunna kalla den. Ty i
dessa fall skall föränderligheten blott sällan ännu hafva blifvit
tillintetgjord genom ett fortsatt urval af de individer som
varierade på lämpligt sätt och i lämplig grad, och genom ett fortsatt
afskiljande af dem som sträfvade att återgå till en tidigare och
mindre modifierad form.
Den grundsats, som innefattas i denna tankegång, kan vidare
utsträckas, ty det är bekant att artkarakterer äro föränderligare
än slägtkarakterer; ett enkelt exempel förklarar hvad jag härmed
menar. Om några arter i ett stort växtslägte hafva blå blommor
och andra röda, så är blommornas färg blott en artkarakter och
ingen skulle öfverraskas deraf att någon af de blå arterna
