Sida:Om arternas uppkomst.djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
175
svårigheter för teorien.

stamraser, böra vi icke lägga för mycken vigt på vår bristande kännedom om de verkliga orsakerna till analoga skilnader emellan arter. För samma ändamål kan jag anföra olikheterna mellan menniskoraserna, hvilka äro lika starkt utpräglade; något ljus kan uppenbarligen spridas öfver dessa olikheter med tillhjelp af ett särskildt slag af sexuelt urval, men så vida jag icke inläte mig i alla detaljer, skulle mitt resonnemang kunna synas frivolt.


Ändamålsenlighet. Skönhet.


Föregående anmärkningar föranleda mig att säga några ord om den protest, som några naturforskare nyligen inlagt emot ändamålsenlighetsläran, att hvarje bildning i alla enskildheter är af nytta för sin egare. De tro att många bildningar hafva blifvit skapade blott för skönhetens skull i menniskors ögon, eller såsom redan nämts blott för omvexlings skull. Om sådana läror äro sanna, skulle de gifva dödsstöten åt min teori. Jag medgifver dock fullkomligt, att många bildningar nu äro af ingen direkt nytta för deras egare, och kanske aldrig hafva varit af någon fördel för deras stamfäder. Otvifvelaktigt hafva, såsom nyligen anmärkts, den bestämda verkan af förändrade vilkor, vexelverkande variation och regress, alla lemnat sina bidrag till resultatet. Men det vigtigaste är, att hvarje lefvande djur har fått största delen af sin organisation i arf, och att följaktligen, ehuru hvar och en helt säkert är väl lämpad för sin plats i naturen, hafva många bildningar intet direkt samband med förhandenvarande lefnadsvanor. Så kunna vi näppeligen tro att höglandsgåsens eller fregattfågelns simhud är af någon nytta för dessa fåglar; vi kunna icke heller tro, att de motsvarande benen i apans arm, hästens framfot, flädermusens vinge och skälens främre extremiteter äro af någon särskild nytta för dessa djur. Vi kunna utan fara tillskrifva ärftligheten dessa bildningar. Men landgåsens och fregattfågelns stamfader hade säkerligen lika mycken nytta af sin simhud, som nu de flesta lefvande vattenfåglar. Så kunna vi tro, att skälens stamfader icke egde en fot skapad för simning, utan en fot med fem tår lämplig till gång och såsom griporgan, och vi kunna vidare våga tro, att benen i apans, hästens och flädermusens extremiteter hafva gått i arf från någon gammal stamfader, som hade mera nytta deraf än dessa djur med deras vidt skilda lefnadsvanor, och att de hafva följaktligen modifierats genom naturligt urval. Om vi fästa vederbörligt afseende på den bestämda verkan af förändrade vilkor,