Sida:Om arternas uppkomst.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
181
svårigheter för teorien.

arten, hafva sedermera användts af de ännu mera modifierade ättlingarna af denna art. Vi kunna också antaga, att ett organ, som fordom varit af stor vigt, ofta har bibehållits (såsom svansen af ett vattendjur qvarstår hos dess afkomlingar, som äro landdjur) ehuru det har blifvit af så ringa vigt, att det icke i dess nuvarande tillstånd har kunnat förvärfvas genom det naturliga urvalet — en kraft som verkar blott genom de bäst utrustade individernas bestånd i kampen för tillvaron.

Det naturliga urvalet åstadkommer ingenting hos en art till uteslutande nytta eller skada för en annan, ehuru det väl kan frambringa delar, organer och afsöndringar, som äro i hög grad nyttiga och till och med oundgängliga eller i hög grad skadliga för en annan art, men i alla händelser äro de på samma gång nyttiga för egaren. Det naturliga urvalet måste i en tätt bebodd trakt verka hufvudsakligen genom invånarnas täflan med hvarandra och följaktligen åstadkomma fulländning eller styrka i kampen för tillvaron blott i enlighet med måttstocken för denna trakt. Invånarna på ett område gifva derföre ofta vika för invånarna i ett annat i allmänhet större område, ty på ett större område hafva flera individer kunnat existera och flera olikartade former; kampen har på den grund varit häftigare och fordringarna på fullkomlighet hafva derföre blifvit högre. Det naturliga urvalet åstadkommer icke nödvändigt absolut fullkomlighet, ej heller kan absolut fullkomlighet någonstädes påträffas, så vidt vi med vår inskränkta förmåga kunna döma.

Enligt teorien om naturligt urval kunna vi tydligt fatta fulla betydelsen af den gamla regeln i naturhistorien: ”Natura non facit saltum”. Om vi se blott på de närvarande invånarna i verlden är denna regel icke korrekt, men om vi innefatta alla de förflutna tidernas invånare, kända eller okända, måste den enligt min teori vara fullkomligt sann.

Det är allmänt erkändt, att alla organiska varelser hafva bildats enligt två stora lagar — den ena är typens enhet, den andra existensvilkoren. Med typens enhet menas den öfverensstämmelse i bygnadens grundplan, som vi se hos organiska varelser af samma klass, och hvilken är fullkomligt oberoende af deras lefnadsvanor. Enligt min teori förklaras enheten i typ genom enheten i härkomst. Uttrycket existensvilkor, som den ryktbare Cuvier så ofta använder, omfattas tillfullo af principen om naturligt urval. Ty det naturliga urvalet verkar antingen genom att nu lämpa de varierande delarna af hvarje varelse efter dess organiska och