Sida:Om arternas uppkomst.djvu/276

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
264
om arternas uppkomst.

af Sydamerika. Äfven på de vidsträcktare och grundare hafspartierna inom arkipelagen kunde sedimentära aflagringar näppeligen samlas till större mäktighet under höjningsperioderna eller betäckas och skyddas af följande aflagringar, så att de skulle kunna bibehålla sig in i en aflägsen framtid. Under sänkningsperioder, skulle sannolikt många lifsformer förstöras, under höjningsperioder skulle många varieteter bildas, men de geologiska minnesmärkena skulle vara föga fullständiga.

Det kan betviflas, att längden af någon större sänkningsperiod öfver hela eller en del af arkipelagen jemte en samtidig sedimentaflagring skulle öfverstiga de specifika formernas varaktighet i allmänhet, och detta vilkor vore oundgängligt för bevarandet af alla öfvergångsformer emellan två eller flera arter. Om alla sådana grader icke fullständigt vore bibehållna, skulle öfvergångsvarieteterna blott förefalla såsom lika många nya och bestämda arter. Det är också sannolikt, att hvarje större sänkningsperiod skulle afbrytas af nivåförändringar och att små klimatiska förändringar skulle försiggå under så långvariga perioder, och i dessa fall skulle arkipelagens invånare flytta, och intet fullständigt vittnesbörd om deras modifikationer kunde nedläggas i någon formation.

Många af arkipelagens hafsinvånare hafva nu en utbredning af flera tusen mil utöfver dess gränser, och analogien leder oss till den tron, att det hufvudsakligen skulle vara dessa arter med vidsträckt utbredning som oftast skulle alstra nya varieteter, och varieteterna skulle i allmänhet först vara lokala eller inskränkta till ett rum, men om de egde något afgjordt företräde eller om de vidare modifierades och förädlades skulle de långsamt sprida sig och uttränga sina stamformer. Om sådana varieteter återvända till sina fordna hem, skulle de afvika från sitt fordna utseende i nästan likformig ehuru kanhända ytterst ringa grad, och då de skulle finnas inbäddade i obetydligt afvikande underafdelningar af samma formation skulle de enligt de grundsatser många palæontologer följa upptagas såsom nya och skilda arter.

Om det finnes någon grad af sanning i dessa anmärkningar kunna vi icke med rätta vänta att i våra geologiska formationer finna ett oändligt antal af dessa fina öfvergångsformer, som enligt vår teori hafva förenat alla de utdöda och nu lefvande arterna af samma grupp i en lång, förgrenad lifskedja. Vi behöfva blott betrakta några få länkar och sådana finna vi helt säkert, några mera aflägset, andra helt nära beslägtade med hvarandra; och om dessa länkar, de må vara aldrig så nära beslägtade, finnas i olika