Sida:Om arternas uppkomst.djvu/281

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
269
om de geologiska urkundernas ofullständighet.

samma kraft tillämpa sig på de äldsta kända arter. Det kan till exempel icke betviflas, att alla siluriska trilobiter härstamma från samma krustacé, som måste hafva lefvat långt före den siluriska perioden, och som sannolikt föga liknade något kändt djur. Några af de äldsta siluriska djur såsom Nautilus, Lingula m. fl. skilja sig obetydligt från de nu lefvande formerna, och enligt vår teori kan icke antagas, att dessa gamla arter voro stamfäder till alla arter af samma grupper som sedermera framträdt, ty de äro icke i någon mån mellanformer i sina karakterer.

Följaktligen, om teorien är sann, är det obestridligt, att långa tider förflöto förrän de äldsta siluriska eller cambriska lagren afsattes, lika länge, eller sannolikt längre än hela tiden emellan den cambriska formationen och närvarande tid, och att under hela denna långa period jorden hvimlade af lefvande varelser. Här påträffa vi en fruktansvärd invändning, ty det synes tvifvelaktigt att jorden under så lång tid varit i stånd att bära lefvande varelser. W. Thompson antager, att jordskorpans stelnande svårligen kan hafva inträffat för mindre än 20 eller mer än 400 millioner år tillbaka, men antagligen emellan 98 och 200 millioner år. Dessa vidsträckta gränser visa huru tvifvelaktiga data äro och andra moment torde böra intagas i problemet. Croll beräknar att ungefär 60 millioner år förflutit sedan den cambriska perioden, men att döma af de obetydliga förändringar inom organismernas verld sedan istiden synes denna tid vara allt för kort för de många och stora förändringar af lefvande varelser som helt säkert försiggått sedan den cambriska perioden; och de förut förflutna 140 millioner år kunna näppeligen betraktas såsom tillräckliga för utbildandet af de olika lefvande former, som helt säkert existerade emot slutet af cambriska perioderna.

Man kan fråga, hvarföre vi icke finna rika fossilförande aflagringar i dessa antagna tidigare perioder, men härpå kan jag icke gifva något tillfredsställande svar. Några utmärkta geologer med Murchison i spetsen hyste ända intill senare tider den öfvertygelsen, att vi i de organiska qvarlefvorna från de lägsta siluriska lagren se lifvets första gryning. Andra lika kompetenta domare såsom Lyell och E. Forbes hafva bestridt detta antagande. Vi få icke förglömma, att blott en ringa del af jorden är känd med noggranhet. För icke länge sedan har Barrande till det gamla siluriska systemet lagt ett annat ännu lägre, rikt på nya och egendomliga arter. Qvarlefvor af flera former hafva också upptäckts under Barrandes så kallade primordialzon i Longmyndgruppen, som nu delas i två lager och utgör det undre