Vi hafva hittills blott tillfälligtvis talat om arters och
artgruppers försvinnande. Enligt teorien om naturligt urval äro
gamla formers utslocknande och produktionen af nya och förädlade
former nära förbundna med hvarandra. De gamla åsigterna att
alla jordens invånare blifvit bortsopade genom revolutioner under
successiva perioder hafva blifvit uppgifna äfven af sådana
geologer, såsom Elie de Beaumont, Murchison, Barrande, m. fl.
hvilkas allmänna åsigter naturligen borde föra dem till sådana
slutsatser. Tvärtom hafva vi från studiet af de tertiära formationerna
allt skäl att tro, att arter och grupper af arter gradvis
försvinna, den ena efter den andra, först från en fläck, sedan från
en annan och slutligen från jorden. I några få fall kan likväl
denna utrotningsprocess hafva gått mycket hastigt, såsom vid
genombrytandet af ett näs och den deraf följande invasionen af en
mängd nya invånare i en närgränsande sjö, eller genom
sänkningen af en ö. Både enstaka arter och hela artgrupper lefva
under mycket olika långa perioder; några grupper hafva såsom
vi hafva sett räckt ifrån lifvets första kända gryning ända till
nuvarande tid, några hafva försvunnit redan före slutet af den
palæozoiska perioden. Inga oföränderliga lagar synas reglera den
tidslängd under hvilken en enstaka art eller en artgrupp kan ega
bestånd. Vi hafva skäl att tro, att en artgrupps undergång i
allmänhet är en långsammare process än dess bildning; om dess
uppträdande och försvinnande såsom förut betecknas med en
vertikal linie af olika tjocklek, befinnes linien afsmalna mera
långsamt emot sin öfre ända, som betecknar utrotningsprocessen, än i
sin nedre del, som utmärker gruppens uppkomst och den tidiga
förökningen i arternas antal. I några fall har likväl hela
gruppers utslocknande varit märkvärdigt hastigt, såsom ammoniternas
utslocknande emot slutet af den sekundära perioden.
Utslocknandet af arterna har varit insvept i den mest oförtjenta hemlighet. Några författare hafva till och med antagit, att likasom individen har en bestämd lifslängd, så hafva äfven arterna en bestämd varaktighet. Ingen kan mer än jag hafva förundrat sig öfver arternas undergång. Då jag i La Plata fann en hästtand inbäddad ibland qvarlefvor af Mastodon, Megatherium, Toxodon och andra utdöda vidunder, hvilka alla existerade samtidigt med ännu lefvande snäckor i en mycket aflägsen geologisk period, var jag full af förvåning, ty då jag såg att hästen efter