Sida:Om arternas uppkomst.djvu/289

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
277
de organ. varelsernas uppträd. i succes. geol. perioder.
Arters undergång.


Vi hafva hittills blott tillfälligtvis talat om arters och artgruppers försvinnande. Enligt teorien om naturligt urval äro gamla formers utslocknande och produktionen af nya och förädlade former nära förbundna med hvarandra. De gamla åsigterna att alla jordens invånare blifvit bortsopade genom revolutioner under successiva perioder hafva blifvit uppgifna äfven af sådana geologer, såsom Elie de Beaumont, Murchison, Barrande, m. fl. hvilkas allmänna åsigter naturligen borde föra dem till sådana slutsatser. Tvärtom hafva vi från studiet af de tertiära formationerna allt skäl att tro, att arter och grupper af arter gradvis försvinna, den ena efter den andra, först från en fläck, sedan från en annan och slutligen från jorden. I några få fall kan likväl denna utrotningsprocess hafva gått mycket hastigt, såsom vid genombrytandet af ett näs och den deraf följande invasionen af en mängd nya invånare i en närgränsande sjö, eller genom sänkningen af en ö. Både enstaka arter och hela artgrupper lefva under mycket olika långa perioder; några grupper hafva såsom vi hafva sett räckt ifrån lifvets första kända gryning ända till nuvarande tid, några hafva försvunnit redan före slutet af den palæozoiska perioden. Inga oföränderliga lagar synas reglera den tidslängd under hvilken en enstaka art eller en artgrupp kan ega bestånd. Vi hafva skäl att tro, att en artgrupps undergång i allmänhet är en långsammare process än dess bildning; om dess uppträdande och försvinnande såsom förut betecknas med en vertikal linie af olika tjocklek, befinnes linien afsmalna mera långsamt emot sin öfre ända, som betecknar utrotningsprocessen, än i sin nedre del, som utmärker gruppens uppkomst och den tidiga förökningen i arternas antal. I några fall har likväl hela gruppers utslocknande varit märkvärdigt hastigt, såsom ammoniternas utslocknande emot slutet af den sekundära perioden.

Utslocknandet af arterna har varit insvept i den mest oförtjenta hemlighet. Några författare hafva till och med antagit, att likasom individen har en bestämd lifslängd, så hafva äfven arterna en bestämd varaktighet. Ingen kan mer än jag hafva förundrat sig öfver arternas undergång. Då jag i La Plata fann en hästtand inbäddad ibland qvarlefvor af Mastodon, Megatherium, Toxodon och andra utdöda vidunder, hvilka alla existerade samtidigt med ännu lefvande snäckor i en mycket aflägsen geologisk period, var jag full af förvåning, ty då jag såg att hästen efter