dem och de nu lefvande.
Vi skola nu taga i betraktande den ömsesidiga slägtskapen
emellan utdöda former och nu lefvande arter. De tillhöra alla
några få stora klasser och detta förhållande förklaras med ens
enligt grundsatsen om härstamning. Ju äldre en form är, ju mera
skiljer den sig i regel från lefvande former. Men alla utdöda
arter kunna, såsom Buckland för längesedan yttrade, antingen
insättas i ännu existerande grupper eller emellan dem. Att de
utdöda organiska formerna hjelpa till att fylla upp luckorna
emellan nu lefvande slägten, familjer och ordningar kan icke
bestridas. Ty om vi fästa vår uppmärksamhet antingen vid de lefvande
allena eller blott vid utdöda, är serien långt mindre fullkomlig
än om vi förena båda till ett allmänt system. Hela sidor skulle
kunna fyllas med exempel från Owen, som visa huru utdöda
ryggradsdjur passa in emellan lefvande grupper. Cuvier uppstälde
Ruminantia och Pachydermata såsom två de mest skilda
däggdjursordningar, men Owen har upptäckt så många fossila
föreningslänkar, att han måst förändra klassifikationen och ställa vissa
pachydermer i samma underordning som ruminantia: han har till
exempel genom fina gradationer upplöst det skenbart stora
mellanrummet emellan svin och kamel. En annan utmärkt
palæontolog Gaudry visar att ganska många af de af honom i Attika
upptäckta fossila däggdjuren på det fullkomligaste vis förena nu
lefvande slägten. Äfven det stora mellanrummet emellan fåglar
och reptilier har af prof. Huxley visats delvis uppfyllas på det
mest oväntade sätt genom å ena sidan strutsen och den utdöda
Archæopteryx å andra sidan Compsognathus, en af Dinosaurii,
hvilken grupp innefattar de mest gigantiska af alla landreptilier.
Om vi nu taga i betraktande de ryggradslösa djuren, försäkrar
oss Barrande, och en större auktoritet kan icke nämnas, att han
med hvarje dag lärt att ehuru de palæozoiska djuren helt säkert
kunna upptagas i nu lefvande grupper, dessa grupper dock icke
voro vid denna period så skilda som de nu äro.
Några skriftställare hafva uttalat sig emot den åsigten, att en utdöd art eller artgrupp betraktas såsom mellanform emellan lefvande arter eller grupper. Om med dessa uttryck menas att en utdöd form är direkt i alla sina karakterer ett mellanstadium emellan två lefvande former, har protesten fullt värde. Men i ett naturligt system stå helt säkert många utdöda former emellan nu
