formationer äro nära beslägtade ehuru ansedda såsom skilda arter. Då bildandet af hvarje formation ofta har blifvit afbruten och långa tomrum finnas emellan de successiva formationerna, böra vi icke vänta oss att finna, såsom jag försökt visa i sista kapitlet, i en eller två formationer alla de intermediära varieteterna emellan arterna som uppträdde vid början och slutet af dessa perioder, men vi böra finna efter mellantider, mycket långa om de beräknas efter år, men blott måttligt långa efter geologisk beräkning, beslägtade former eller såsom de af några hafva kallats representerande arter, och dessa finna vi helt säkert. Vi finna i korthet sagdt så tydliga bevis på långsam och knappt märkbar förändring af artformer, som vi hafva rätt att vänta.
jemförda med de lefvande.
Vi hafva sett i fjerde kapitlet att graden af organernas
differentiering och specialisering hos alla organiska varelser i
mogen ålder är den bästa hittills funna måttstocken på graden
af fulländning. Vi hafva också sett, att då delarnas och
organernas specialisering är en fördel för hvarje varelse, så sträfvar det
naturliga urvalet att göra hvarje varelses organisation mera
specialiserad och fullkomlig och i denna mening högre, ehuru det dock
kan lemna många varelser med enkla och oförädlade bildningar
lämpliga för enklare lifsvilkor, och i några fall torde det naturliga
urvalet äfven degradera eller förenkla organisationen och dock
lemna sådana degraderade varelser i ett tillstånd som gör dem
lämpliga för sitt nya lefnadssätt. På ett annat och mera
allmänt sätt blifva nya arter öfverlägsna sina föregångare, ty de
måste i kampen för tillvaron besegra alla de äldre formerna med
hvilka de komma i täflan. Vi kunna derföre antaga, att om
under ett nästan lika klimat de eocena invånarna på jorden kunde
bringas i täflan med de nu lefvande, skulle de förra besegras och
utrotas af de senare, liksom de sekundära af de eocena och de
palæozoiska af de sekundära formerna. Genom detta bevis på
seger i kampen för tillvaron, äfvensom enligt måttstocken,
organernas specialisering, borde nya former enligt teorien för naturligt
urval stå högre än de gamla formerna. Är detta fallet? Ett stort
flertal palæontologer skulle besvara frågan med ja och jag
antager att svaret måste medgifvas vara riktigt ehuru svårt att
fullkomligt bevisa.
