Sida:Om arternas uppkomst.djvu/341

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
329
geografisk fördelning.

ehuru de gifva upp många andra fröslag sedan de sväljt dem: äfven små fiskar svälja frön af måttlig storlek såsom af den gula vattenliljan och Potamogeton. Några andra fåglar hafva under århundraden oafbrutet ätit fisk; de flyga derefter omkring och begifva sig till andra vatten, eller drifvas af vinden öfver hafvet: och vi hafva sett att fröen behålla sin groningsförmåga om de kastas upp eller afgå med exkrementer flera timmar efteråt. Då jag såg storleken af den vackra vattenliljans frön (Nelumbium) och ihågkom A. de Candolles beskrifning på denna växt, trodde jag att dess fördelning skulle vara fullkomligt oförklarlig; men Audubon uppgifver att han funnit frön af den stora sydliga vattenliljan (enligt Hooker sannolikt Nelumbium luteum) i magen af häger; ehuru jag icke känner det såsom faktiskt, gifver dock analogien anledning att tro, att en häger som flyger till en annan dam och der får ett duktigt mål af fisk, kastar upp ur sin mage sannolikt osmälta frön af Nelumbium, eller också har fågeln kunnat släppa fröen under ungarnas matande, på samma sätt som fåglar ofta släppa ned fiskar.

Om vi taga i betraktande alla dessa olika spridningsmedel, få vi komma ihåg, att då en dam eller flod först bildas, till exempel på en ö under höjning, den är obebodd och ett enstaka frö eller ägg har mycken utsigt att frodas. Ehuru en kamp för tillvaron alltid måste uppstå emellan invånarna i en dam, af huru få olika slag de än må vara, så måste dock, då antalet äfven i en väl befolkad dam är litet i jemförelse med antalet arter som bebo en lika stor landyta, striden sannolikt vara mindre häftig emellan vattendjur än emellan landdjur; en inkräktare från vattnen i en främmande trakt bör följaktligen hafva bättre utsigt att intaga en ny plats än förhållandet är för landkolonister. Vi böra också ihågkomma att många sötvattensalster stå lågt i naturens skala och vi hafva skäl att tro, att lägre varelser modifieras mindre hastigt än de högre, och detta bör göra flyttningstiden för hvarje vattenart större än den öfverhufvudtaget är. Vi få icke heller förglömma sannolikheten af att många arter förr hafva spridt sig så kontinuerligt som sötvattensprodukter kunna göra öfver ofantliga ytor, och sedermera dött ut i mellanliggande trakter. Men sötvattensväxternas och de lägre djurens spridning, vare sig de behålla samma form identiskt eller i någon mån modifierad, beror enligt min åsigt hufvudsakligen på den vidsträckta spridningen af deras frön och ägg genom djur, isynnerhet vattenfåglar, hvilka hafva stor förmåga att flyga och af naturen flytta från det ena vattnet till det andra.