Sida:Om arternas uppkomst.djvu/372

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
360
om arternas uppkomst.

de äro nästan alltid representerade af ytterst få arter, och de arter som finnas äro i allmänhet mycket olika hvarandra, hvilket förutsätter samma orsak. Slägtena Ornithorhynchus och Lepidosiren till exempel skulle icke varit mindre aberrant, om hvart och ett representerats af ett dussin arter i stället för en enda, eller en eller två. Vi kunna tror jag förklara detta förhållande blott genom att betrakta aberranta grupper såsom former, hvilka blifvit besegrade af lyckligare medkämpar, men af hvilka ett fåtal medlemmar ännu äro skyddade under ovanligt gynsamma vilkor.

Waterhouse har anmärkt att om en medlem af en djurgrupp företer slägtskap med en fullkomligt skild grupp, denna slägtskap i de flesta fall är allmän och icke speciel: enligt Waterhouse är sålunda af alla gnagare bizcacha mest närbeslägtad med marsupialia, men i de delar i hvilka den närmar sig denna ordning äro dess relationer allmänna och icke större till någon art af pungdjuren än till hvarje annan. Då slägtskapen anses vara verklig och icke blott adaptiv, måste den enligt vår åsigt bero på arf från en gemensam stamfader. Derföre måste vi antaga, antingen att alla gnagare jemte bizcacha afgrenat sig från någon uråldrig pungdjurart, hvilken af naturen varit mer eller mindre intermediär i karakter emellan gnagare och alla nu existerande pungdjur; eller också att både gnagare och pungdjur afgrenat sig från någon gemensam stam och att båda grupperna sedan undergått mycken modifikation i divergenta riktningar. Enligt båda åsigterna måste vi antaga att bizcachan genom arf bibehållit mera af sin gamla stamfars karakter än de öfriga gnagarna och derföre bör den icke vara specielt befryndad med några nu lefvande pungdjur utan indirekt med alla eller nästan alla marsupialia, då den delvis behållit karakteren af den gemensamma stamfadern eller någon tidigare medlem af gruppen. Å andra sidan liknar enligt Waterhouse af alla pungdjur Phascolomys närmast icke någon särskild gnagareart utan hela gnagareordningen. I detta fall kan likväl förmodas, att likheten är blott analog, beroende på att Phascolomys blifvit lämpad för vanor liknande gnagarnas. Den äldre de Candolle har gjort nästan liknande iakttagelser öfver den allmänna beskaffenheten af vissa växtfamiljers slägtskapsförhållanden.

Enligt grundsatsen om förökning och gradvis karaktersdivergens af de arter som härstamma från gemensamt ursprung i förening med vissa karakterers bibehållande genom arf, kunna vi förstå de ytterligt invecklade och radierande slägtskapsförhållanden, genom hvilka alla medlemmar af samma familj eller högre grupp