Sida:Om arternas uppkomst.djvu/375

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
363
morfologi.

skapelseplan, kunna vi hoppas att göra säkra ehuru långsamma framsteg.

Professor Häckel har i sin ”Generelle Morphologie” och i flera andra arbeten nyligen användt sina vidsträckta kunskaper och sin stora förmåga på att uppställa hvad han kallar en fylogeni, eller alla organiska varelsers härstamningslinie. Vid de olika seriernas uppställning grundar han sig hufvudsakligen på embryologiska karakterer, men drager äfven nytta af homologa och rudimentära organer, äfvensom de successiva perioder i hvilka de olika formerna först uppträdde i våra geologiska formationer. Han har på detta sätt djerft tagit första steget och visat oss huru klassifikationen för framtiden bör behandlas.


Morfologi.


Vi hafva sett att medlemmar af samma klass, oberoende af deras lefnadsvanor likna hvarandra i allmän organisationsplan. Denna likhet betecknas ofta genom termen ”enhet i typ;” eller genom att säga, att delar och organer hos olika slägten af en klass äro homologa. Hela ämnet innefattas under den allmänna benämningen morfologi; det är den intressantaste afdelning af naturalhistorien och kan rent af sägas vara dess själ. Hvad kan vara besynnerligare än att en menniskohand, bildad till griporgan, en mullvads framfot, skapad för gräfning, hästens framben, delfinens fena och flädermusens vinge äro alla bildade efter samma mönster och innehålla samma ben i samma relativa läge? Geoffroy S:t Hilaire har starkt betonat den stora betydelsen af homologa delars relativa läge eller förening; de kunna vara olika till hvad grad som helst i form och storlek och förblifva dock förenade i samma oföränderliga ordning. Vi finna aldrig till exempel någon omflyttning af öfver- och underarmens ben eller af lårets och underbenets. Samma namn kunna derföre gifvas de homologa benen hos vidt skilda djur. Vi se samma stora lag i bildningen af insekternas munnar: hvad kan vara mera olika än den ofantligt långa spiralformiga snabeln hos en nattfjäril, den besynnerligt hopvikta snabeln hos ett bi eller en lus, och en skalbagges stora käkar? — dock äro alla dessa organer som tjena till helt olika ändamål bildade genom oändligt talrika modifikationer af en öfverläpp, mandibler och två par maxiller. Samma lag styr skapnaden af kräftdjurens mun och lemmar; den gäller äfven för växternas blommor.