som inträffar under någon lifsperiod, och denna period är i allmänhet tidig. Kan ett djur på något sätt skydda sina ägg eller ungar, så framfödes ett mindre antal och medeltalet af individer blir detsamma — men om många ägg och ungar duka under, så måste ett större antal framfödas, om icke arten skall slockna ut. Ett träd som lefver i tusen år behöfver för att bibehålla antalet individer lika på tusen år sätta blott ett frö, förutsatt att detta enda ej förstöres och kommer på ett ställe som är lämpligt för dess utveckling. Medeltalet individer af en växt- eller djurart beror således blott indirekt på antalet af deras frön eller ägg.
Vid betraktandet af naturen är det nödvändigt att alltid behålla dessa omständigheter för ögonen och aldrig glömma, att vi om hvarje organisk varelse omkring oss kunna säga, att han sträfvar att föröka sitt antal till ytterlighet, men att hvar och en under någon period af sitt lif är invecklad i en strid med fiendtliga förhållanden och att en ödeläggelse oundvikligen träffar de unga eller gamla individerna i hvarje generation eller i återkommande perioder. Så snart ett hinder öfvervinnes eller ödeläggelsen minskas, så ökas nästan ögonblickligen individernas antal.
De hinder som motverka hvarje arts naturliga sträfvan att
föröka sitt individantal äro föga kända. Betraktar man de
frodigaste arterna, så skall man finna, att ju större deras individantal
är, desto mer tilltaga deras bemödanden att vidare föröka sig. Vi
känna icke ens i ett enstaka fall dessa hinder. Detta skall dock
icke öfverraska någon som betänker huru litet vi i detta hänseende
veta om menniskoslägtet, som dock är vida mera kändt än någon
annan djurart. Detta föremål har redan af flera skriftställare
blifvit ganska noggrant behandladt och i mitt senare arbete skall
jag med större utförlighet omnämna flera af dessa hinder och
särskildt närmare belysa de vilda djuren i Sydamerika. Här vill jag
blott anföra några få anmärkningar för att återkalla i läsarens
minne några hufvudpunkter. Ägg och unga djur synas lida mest,
dock är denna regel icke utan undantag. En ofantlig mängd af
växternas frön gå visserligen förlorade, men efter flera af mig
anstälda iakttagelser tror jag, att sådden lider mest af att gro i en
mark, som redan är tätt beväxt med andra växter; de förstöras
äfven i stor mängd af hvarjehanda fiender. Så observerade jag på
ett litet jordstycke af tre fots längd och två fots bredd, huru alla
