Origin of species by means of organic affinity, torde det svåra försöket att gifva någon föreställning om hans åsigter vara öfverflödigt.
Herbert Spencer (i Leader 1852 och sedermera i Spencers Essays) har med utmärkt skicklighet sammanstält teorierna om skapelsen och de organiska varelsernas utveckling. Från analogien med kulturalster från förändringar i många arters foster, från svårigheten att skilja arter och varieteter, från grundsatserna om allmänna öfvergångar sluter han, att arterna förändrats, och tillskrifver dessa förändringar vexlande yttre förhållanden. Författaren har också behandlat psykologien enligt grundsatsen om nödvändigheten af själsförmögenheternas gradvisa förvärfvande.
År 1852 har Naudin i en afhandling om arternas uppkomst (Revue horticole, delvis återgifven i Nouvelles archives du Muséum) uttalat sin åsigt om arternas bildning på analogt sätt med varieteters bildning i kulturtillståndet, och den senare tillskrifver han menniskans valförmåga. Men han visar icke hur urvalet verkar i naturtillståndet. Han tror liksom Herbert, att arter vid deras uppkomst voro mera plastiska än nu och lägger mycken vigt på hvad han kallar finalitet, »en hemlighetsfull, obestämd kraft, för några liktydig med blind förutbestämning, för andra med en förutseende vilja, hvars oupphörliga verkan på de lefvande varelserna bestämmer i alla verldsåldrar formen, omfånget och varaktigheten af hvar och en af dem allt efter dess bestämmelse i den sakernas ordning den tillhör. Det är denna makt som bringar hvarje lem i harmoni med det hela, lämpande den efter den förrättning han bör uppfylla i naturens allmänna organism, en förrättning som är för honom grunden till hans tillvaro».
År 1853 har en berömd geolog grefve Keyserling (i Bulletin de la Société Géologique) framstält den meningen, att likasom nya sjukdomar förorsakade genom någon miasma antagas hafva uppkommit och spridt sig öfver jorden, så hafva vid vissa tider fröen till existerande arter blifvit kemiskt afficierade af omgifvande molekyler af egendomlig beskaffenhet och på detta sätt gifvit upphof till nya former.
Samma år 1853 lemnade doktor Schaaffhausen en utmärkt uppsats i Verhandlungen des Naurhist. Vereins der preuss. Rheinlande, i hvilken han framhåller de organiska formernas progressiva utveckling på jorden. Han antager att många arter under långa tidrymder hållit sig oförändrade, hvaremot några få blifvit modifierade. Arternas begränsning förklarar han genom mellanstående formers undergång. »Lefvande växter och djur skiljas icke från de utdöda genom nya skapelser, utan böra betraktas såsom deras afkomlingar genom oafbruten forplantning.
En väl känd fransk botanist Lecoq skrifver år 1854 i sina Etudes sur la géographie botanique: »Man ser att våra forskningar öfver arternas beständighet eller föränderlighet leder rakt till de åsigter som hystes
