Sida:Om de norska apatitförekomsterna.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

456 SJÖGREN. HJ. OM DE XOKSKA APATITFÖBEKOMSTERNA. skrifvits. Mänga smärre »ångar äro sedan denna tid fullständigt utbrutna och öfvergifna under det att arbetet på de nu med arbete belagda, avancerat till ett vertikalt djup af 130 m. Inom franska kompaniets område eger f. n. brytning rum på flera Öfver hvarandra belägna gångar. Med afseende på gångarnes fall kunna de indelas i tvenne grupper, sådana med flackt fall och sådana med mera vertikalt. Någon mineralogisk skilnad mellan dessa eger äfven rum, såsom vi framdeles skola se. De till förra gruppen hörande äro de talrikaste och vi vilja sammanfatta dessa under benämningen »det ordinära gångsystemet», under det att de Öfriga efter de förnämsta gångarne kallas »kaliforniasystemet». Samtliga till det ordinära systemet börande gångar äro inbördes parallela; deras strykning är allmännast SO-lig, med stupningen till en början i under Björnåsen åt SV; vid afsänk-ningen vrider sig dock fallet mera parallelt med dalgången d. v. s. åt VSV. Lutningen mot horizonten är något variabel äfven inom samma gång. Det ordiniira systemets gingar, af hvilka de två hufvudgångarne tillgodogöras i arbetsrummen L* och T, stupa cirka 30° från horizonten, i* och T äro belägna på cirka 40 meters vertikalt afstånd från hvarandra, T öfverst. Mindre gångar, som ej visat sig så uthålliga i stupningsriktningen, förekomma såväl ofvan T, som ock mellan TozhTJ; ett par sådana utbrytas i arbetsrummen U och Z, båda belägna ofvan T. De mindre uthålliga gångarne ega ofta en större mattighet än de, som låtit förfölja sig till större djup. De större visa sig bestå af flera sammanhängande, svagt linsformiga delar, som äro förenade med hvarandra genom partier af mindre måg t i gliet. Sålunda är L* i dess öfre del bruten på tre dylika långsamt afsmalnande, linsformiga partier belägna i hvarandras fortsättning. Ofta förändrar sig stupningen något på de ställen der gången afsmalnar. Den vanliga mäkigheten hos dessa gångar är 1—2 m; undantagsvis uppgår den till 3 m, af hvilket apatit ofta utgör hufvudmassan.