Sida:Om de norska apatitförekomsterna.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

462 SJÖGREN, HJ. OM DE NORSKA AFATITFÖREKOMSTERNA. stora variationer, sa väl beträffande den relativa mängden af de väsentliga bestånds delarne, som arten af de accessoriska mineralen och bergartens struktur och texturfbrh ål landen. I allmänhet är skiffrigheteu otvetydig. ]>en beståndsdel, som är närvarande i största, ofta i öfvervägande qvantitet, är hornblende. Det är alltid tydligt dikroi-tiskt och allt efter individenias kristallografiska orientering ljust gulgrönt till mörkare blågrönt. Kornstorleken ligger oftast mellan 0,i och 0,5 mm. Utom de vanliga hornbiendegcnomgångarne kan man stundom iakttaga en fin streckning, förorsakad af en genomgång, liggande i den orthodiagonala zonen. Amfibolen är oftast frisk äfven om de öfriga bestånds delarne äro mer eller mindre angripna. Då den är något sönderdelad visar sig detta dels genom afsöndring af magnetitkoru i regellösa flockar eller ordnade i rader, eller genom serpentin bild ning i sprickorna. På andra ställen kan man såsom nybildning iakttaga ett aggregat af små ljusgröna kristaller. Den beståndsdel, som näst amfibolen i dessa skiffrar förekommer i största mängd, är phi/ioklas. Den utfyller i allmänhet mellanrummen mellan hornblendeindmderna; den Hstformiga utbildningen af plagioklasen, som är så allmän hos gabbro-arterna, saknas här alldeles. Ofta nog är plagioklasen i hög grad sönderdelad och har gifvit upphof till flockiga, nästan opaka eller mjölkiga massor; understundom har den upplöst sig i ett lifligt polarisurandt' aggregat: i bada fallen är tvillingsstreck-ningen mer eller mindre fullständigt borta. Stundom håller mineralet ett ytterst fint grått stoft, som först vid stark förstoring låter upplösa sig i ioterpositiouer; detta stoft är anordnadt efter tvillingsstreckningen, så att denna då är synlig i vanligt ljus. Ortlwldait anträffas äfven i amfibolitskiffern ehuru i mindre qvantitet än de triklina fältspaterna. Äfven orthoklasen är ofta något angripen och företer stundom aggregatpolarisation, men är i det hela friskare än plagioklasen.