Sida:Om de norska apatitförekomsterna.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


490 SJUGREN, HJ. OM DE NORSKA APAT1TFÖKEKOATSTBKNA. finnes inom Sverige. Tack vare Törnebohms arbete »om Sveriges vigtigare diabas- och gabbro-arter», är vår kännedom om denna grupp af bergarter kanske fullständigare än om någon annan, och om vi inskränka oss til! södra och mellersta delarne af Sverige, så torde det kunna påstås, att ingen till denna grupp hörande bergart med någorlunda vidsträckt utbredning ar oss obekant. Af de gabbroarter, som Törnebohm beskrifver, är ingen mera lik den nu ifrågavarande norska än den s. k. hyperit, som uppträder i Vestergötlands och Vermlands jerngneisfor-mation. Dessa båda bergarter stå hvarandra i petrografisk afseende synnerligen nära; i flera detaljer förete de till och med slående likheter. Båda öfverensstämma deri, att de äro olivinförande gabbroer; hos bada förekommer en rhoinbisk pyroxenart, hypersten, tillsammans med en monokin; den af Törnebohm utförligt beskrifna omvandlingsprocess, som olivinkornen undergå genom kontaktinverkan af plagioklaseir, kan under mikroskopet lika väl iakttagas på den norska, som på den vennläudska bergarten. I båda bergartenia är plagioklasen fyld af ett ytterst fint, grått stoft, som gör dess tvillingsstreckning tydlig äfven utan användning af oolariseradt ljus. Slutligen öfverensstämma de äfven deri, att de vid kontakten mot andra bergarter undergå omvandling och blifva dioritiska. Vid närmare undersökning befinnes emellertid öfverensstämmelsen vi. x mindre än hvad första påseendet ger vid handen. Den monoklina pyroxenarten i vcrmlamlsbyperiten anges af TÖRNEBOHM såsom augit, medan den i norska gabbron på grund af genomgängarne bör benämnas diallaa:, vidare synes i den vermländska bergarten icke förekomma dipyr (åtminstone uppges ej denna beståndsdel af Töiinkuoiim), hvilket mineral anträffas i den norska gabbron, om ock möjligen ej såsom primär beståndsdel. Såsom en icke oväsendtlig skilnad må slutligen uppgifvas, att den norska bergarten synes såsom accessorisk beståndsdel allmänt hålla apatit i vida större mängd än den vermländska; vi hafva sett, att apatiten i gabbron kan uppgå till flera