Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

84

summa. Gustaf III återupplifvade det oaktadt pensionen 1776.

Det är gifvet, att en persons barndom och uppfostran är i mångt och mycket grundläggande för hela hans kommande lif. Att både Lovisa Ulrika och prins Gustafs guvernör, Karl Gustaf Tessin, med deras franska bildning och smak skulle följa det franska uppfostringsidealet var ju helt naturligt, och den lille prinsen fick därför träget bevista de teatraliska föreställningarna på hofvet. Också visar han tidigt fallenhet för scenen. Efter att endast en gång ha åsett ett stycke, kan han nästan hela pjäsen utantill. Axel von Fersen berättar, att Gustafs favoritnöje som barn var att deklamera. Han spelade då med förkärlek hjältinneroller och styrde ut sig med muscher i ansiktet, med solfjäder och med ett släp, som han gjorde ihop af sin nattrock, samt med en af skjortan virad turban på hufvudet. Särskildt roar det honom att imitera dansösernas åtbörder och attityder i kinesiska baletten och allra mest att härma aktörernas sätt att sjunga italienska recitativ, till hvilka han komponerar barocka ord ur egen fatabur, efter hvad hans kavaljer, baron Fredrik Sparre förtäljer oss. Då hans nye guvernör opponerade sig mot dessa galenskaper, steg han upp om natten för att i lugn och ro få deklamera. Grefve Scheffer såg honom då, utan att prinsen visste af det, draga fram ett bord till sängen, stiga upp på det och, sedan han ett par timmar stått där och deklamerat, slutligen ge sig liksom en dolkstöt och med utropet: "reçois les mânes de Statira!" kasta sig ner i sängen igen och somna. Han längtade