döden trots Kelonids böner. Seston, som fått Leonidas' bifall till sitt giftermål med Kelonid, föreslår henne detta för priset af Kleons frihet, hvilket hon dock med afsky förkastar. Hon besluter offra sitt lif för att rädda sin makes, samt begär af Seston uppskof med sitt svar och att några ögonblick få tala med sin man i den mausolé, där han blifvit inspärrad, hvilket beviljas. I femte akten nedstiger Kelonid med en brinnande lampa i handen till Kleon, som hon lyckas öfvertala att för hennes och barnens räddning, höljd i hennes slöja, passera förbi vakten, försäkrande, att ingen fara hotar henne själf. Då Seston icke inom utsatt tid hör af Kelonid, hvilken han fått veta redan lämnat grafven, går han dit för att mörda Kleon. I samma stund han kommer tillbaka från mordgärningen, återför vakten denne, som under flykten blifvit gripen. Det befinnes då, att han i mörkret af misstag mördat Kelonid. Allmän fasa. Leonidas frigifver Kleon, men denne rycker svärdet ur sin makas kropp och dödar sig själf.
Adlerbeth var på sin tid en af vårt lands förnämsta dramatiska skalder i den franska smaken. Jag erinrar om tragedien "Ingiald Illråda", om operan "Cora och Alonzo", om hans öfversättningar af Voltaires "Oedipe" och Racines "Iphigenie", hvilka genom hans fria behandling och införandet af kören blifvit till väsentlig grad hans egna verk. Odödlig förtjänst har han, "mannen med romarsinnet", förvärfvat sig genom sina förträffliga metriska öfversättningar af Virgilius, Horatius och Ovidius. Den 4 juni 1803, således endast ett par månader efter sedan Adlerbeths stycke skådat rampens ljus,
