Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/173
165 liafva fransoserna företräde. De spela enligt natu- ren, man skulle tro dem vara i den ställning de spela. Så väl, så naturligt sker det. Jag såg en spela spets- bof, och han gjorde det på det mest intressanta sätt. Jag förstod ej livad orden betydde, men på hvarje min såg jag, livad han menade. En annan agerade sprätthök lika förträffligt, en annan åter betjänt, och det på det mest löjliga sätt i världen. Du bör veta, att pjäsen var komisk. — Äfven fruntimmer na spelade komiska roller oändligen väl; men i de tra- giska, där synes de kommit öfverens med de sven- ska att täfla uti att spela galna. De känslofullaste grimaser uppväcka en helt och hållet motstridande tanke hos mig, ty andra människor hafva af naturen blifvit begåfvade med den häftigaste instinkt att klappa i händerna vid hvarje känslofull Danviks- fukt. Jag vet, att jag inte förstår detta ämne, ty jag har inte läst Engels mimik; jag har kanske för- vända begrepp rörande framställningssättet, men jag söker natur. Jag vet, att jag i den situationen ej kunde röra mig på samma sätt. — " I sammanhang med detta Livijns yttrande om franska truppen torde det ha sitt intresse att an- föra, hvad han skrifver till samme vän om framfö- randet af Kotzebues berömda "Johanna af Montfau- con på den svenska scenen: "Jag menar, att du har läst denna pjäs af Kotzebue, och jag tror, att du snart skall komma att förlika dig med honom. Per- sonerna speltes äfven ganska väl, i synnerhet Filip af Hjortsberg. Guntram spelades ock utmärkt väl, i synnerhet den scenen, hvarest han drar dolken och utropar: "stål för guld". Där lyste röf varan-
