Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs
165

hafva fransoserna företräde. De spela enligt naturen, man skulle tro dem vara i den ställning de spela. Så väl, så naturligt sker det. Jag såg en spela spetsbof, och han gjorde det på det mest intressanta sätt. Jag förstod ej hvad orden betydde, men på hvarje min såg jag, hvad han menade. En annan agerade sprätthök lika förträffligt, en annan åter betjänt, och det på det mest löjliga sätt i världen. Du bör veta, att pjäsen var komisk. — Äfven fruntimmerna spelade komiska roller oändligen väl; men i de tragiska, där synes de kommit öfverens med de svenska att täfla uti att spela galna. De känslofullaste grimaser uppväcka en helt och hållet motstridande tanke hos mig, ty andra människor hafva af naturen blifvit begåfvade med den häftigaste instinkt att klappa i händerna vid hvarje känslofull Danviksfukt. Jag vet, att jag inte förstår detta ämne, ty jag har inte läst Engels mimik; jag har kanske förvända begrepp rörande framställningssättet, men jag söker natur. Jag vet, att jag i den situationen ej kunde röra mig på samma sätt. — ”

I sammanhang med detta Livijns yttrande om franska truppen torde det ha sitt intresse att anföra, hvad han skrifver till samme vän om framförandet af Kotzebues berömda ”Johanna af Montfaucon” på den svenska scenen: ”Jag menar, att du har läst denna pjäs af Kotzebue, och jag tror, att du snart skall komma att förlika dig med honom. Personerna speltes äfven ganska väl, i synnerhet Filip af Hjortsberg. Guntram spelades ock utmärkt väl, i synnerhet den scenen, hvarest han drar dolken och utropar: ”stål för guld”. Där lyste