Sida:Personne Svenska teatern 2.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

198

och endast småningom spred sig dunkla rykten om hemska tilldragelser. Så var teatersalongen den 6 maj 1808 på de bättre platserna endast besatt af fem personer, då ridån gick upp. På eftermiddagen hade nämligen en kurir ankommit från Finland med underrättelsen, att Sveaborg några dagar förut fallit i ryssarnas händer. Samma år upplåts operahuset till lasarett för en del af det genom vanskötsel, elände och köld förstörda landtvärnet. Den 13 mars 1809 inträffade ändtligen den efterlängtade katastrofen, och konung Gustaf IV hade upphört att regera. Tillfredsställelsen var allmän i hufvudstaden, och teatern fortfor att spela som om ingenting händt. Erik Gustaf Geijer skrifver till sina föräldrar den 20 april: ”Man har åter begynt att gifva operor, ehuru ej på operahuset utan på den mindre teatern. Man begynte med ”Iphigenie i Tauriden”. Det är en verkligt gudomlig musik. Blir nu fäderneslandet räddadt, så komma väl också sånggudinnorna åter.”

I slutet af oktober gafs en tragedi i fem akter, ”Tempelherrarne” af Raynouard, i en som vanligt förträfflig tolkning af Valerius. Den handlar om Jacques de Molays afrättning genom Filip den sköne 1314. Man förebrådde skådespelet, att det saknade karaktärsteckning och sannolikhet samt var för stillastående, men erkände, att det innehöll många vackra scener. Widerberg, som spelade Molays roll, var något osäker på läxan, men hans utrop: ”Prins! jag förlåter er”, lär ha sagts, ”med en ton af godhet och sinneshöghet, som ej låter beskrifva sig.” Åbergsson var förträfflig såsom den unge