det djupa mörker, hvarom de tala. — De närmaste februarinyheterna, bägge af Scribe, hade ingen lycka med sig. Den första var en dram i två akter ”Malvina eller Ett giftermål af böjelse”. De båda bröderna Dubreuil i Nantes hade bestämdt, att deras barn, den enes son Arvid (Almlöf) och den andres dotter Malvina (Högquist), en dag skulle gifta sig med hvarandra. Arvid, hvars far dött, blef militär och deltog i revolutionskrigen, hvarunder han steg ända till brigadgeneral. I yngre år hade han svärmat för sin farbrors systerdotter, den fattiga Marie (Ch. Ficker), och då han nu återsåg henne, uppflammar på nytt hans böjelse. Malvina har emellertid i England, sin far ovetande (W. Svensson), gift sig med en viss Barentin (Habicht), som förstått att snärja henne i sina garn. Han var ruinerad och behöfde hennes fars rikedomar. Malvina, som icke vågar tillstå sin förvillelse för fadern, anförtror sig till Arvid, som lofvar försöka utverka hans förlåtelse. Då gubben får veta hvad som händt, känner hans vrede inga gränser, men Arvid förstår att lugna honom, och han tröstar sig med löftet, att Arvid, som gifter sig med Marie, skall bli hans son och förlåter de brottsliga. Malvina har, då hon återsett den ståtlige kusinen, intagits af kärlek till honom, och pjäsen slutar med hennes utrop till sig själf: ”Ja, min far har rätt! Försynen straffar min olydnad med hela mitt lifs olycka. Arvid! Arvid! Jag skall älska dig, så länge jag lefver!” Emilie Högquist utmärkte sig i titelrollen både genom sitt spel och sin smakfulla toalett, men icke en hand rörde sig sedan ridån fallit, troligen beroende på att upplösningen var för
