302
likväl icke ensam ansvarig för lånets betalning, icke ens i första rummet, utan blott under förutsättning att teatern framdeles skulle komma att upphöra, och att dess tillhörigheter då kunde till skuldens godtgörande användas. Den egentliga betalningsskyldigheten skulle åligga riksstatens 8:de hufvudtitel i följd af de å densamma för sådant ändamål gifna anvisningar; och meningen därmed var utan tvifvel att betrygga teaterns långifvares rätt och säkerhet. Att särskilda bevis eller förbindelser i detta hänseende blifvit utfärdade synes väl icke af handlingarna och har ej heller annorledes kunnat upplysas. Det lär dock vara ostridigt, att redan själfva anvisningarna, i synnerhet med afseende å deras egenskap af offentliga handlingar, borde och, åtminstone af den mindre erfarne, skulle anses innebära tillräcklig säkerhet för att i följd däraf kunna påräkna betalning, helst något annat inskränkande villkor därvid icke var fästadt än möjligheten af teaterns upphörande, då anslagen till dess skulders gäldande komme att indragas, men i hvilket fall tillgång därtill skulle på annat sätt beredas. Invändningen att, ifall 8:de hufvudtiteln undergick förändring, så att anslaget till teatern ej kunde utgå, »dess anlitande af sig själf förfölle», om en sådan tanke verkligen ingick bland motiven till ofvannämnda rådgifvande åtgärd, torde emellertid befinnas af lika vikt och inflytelse som det uppgifna villkoret af teaterns framtida upphörande; och den hade fördenskull äfven likasom detta förtjänat rum i statsrådets protokoll, hvarifrån den naturligtvis skulle hafva influtit i de offentliga handlingar, hvilka till rättelse för
