Sida:Psalmboken (1819).djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
32
Skapelsen m. m.

Och efter lifvets pröfvotid,
Sitt rätta lif begynner.

3. Och du har byggt af jordens mull
Ditt mästerverk på jorden:
Den kropp, som, skön och ordningsfull,
Är själen boning vorden.
Mitt öga ser, mitt öra hör
De stora ting du gjort och gör;
Min tunga dem förkunnar.

4. Ty prisar jag din makt och nåd,
Min Gud! mitt väsens källa!
Och går att efter dina råd
Min korta vandring ställa,
Till dess jag, höjd från jordens grus,
Dig får i härlighetens ljus
Evinnerliga prisa.

38.

Store Gud! mitt hjerta lär
Mot din kärlek rätt att svara,
Du, som gjorde att jag är,
Och att jag skall evigt vara!
Du, att styra lifvets lopp,
Gav odödlighetens hopp.

2. Öfver allt hvad lif har fått,
Lifvets fröjd du ymnigt gjuter.
Allt är lyckligt i sitt mått,
Allt välsignar dig och njuter
Det förråd, din nåd och makt
I naturens skatter lagt.

3. Men, o Herre! i min själ
Du det vittnesbördet lemnat,
Att du till ett högre väl
Mig af nåd och vishet ämnat:
Högre, än hvad ögat ser,
Större, än hvad tiden ger.

4. I en kraft, att ondt och godt
Med förnuftets domar pröfva,
Mig du ensam gaf den lott
Att med frihet dygden öfva;
Ty du håller dygden kär,
Då den hjertats offer är.

5. Född som menska med behof
Att af likar bistånd läna
Mig, med rena kärleksprof,
Du befallt att alla tjena.
Hvad dem gifves utaf mig,
Är en skuld till dem och dig.

6. Jag den glädje, du mig ger,
Pligtig är till andra sprida.
Då jag mig hugsvalad ser,
Bör jag trösta dem som lida,
Och, beskyddad af din nåd,
Ge den svaga hjelp och råd.

7. Detta hjerta du mig gett,
Att af nödens tårar väckas;
Denna handen du beredt,
Att till värnlösheten räckas
Och uppmanat denna röst
Till den tryckta dygdens tröst.

8. Stor och helig år min pligt.
Gud! ett stoft jag är och blifver
Mot begärens öfvervigt,
Om ej du mig styrka gifver.
Herre! vid din fotapall