Ångrens suck förtröstan andas,
Glädjens tår med sorgens blandas.
79.
O min Frälsare! din smärta,
Jesu! din försoningsdöd
Gjuter i mitt svaga hjerta
Tröst och styrka mot all nöd.
Då i qval du sänkes ner,
Jag med tacksam undran ser,
Hur sig nåd och rätt tillika
Hos en helig Gud förlika.
2. Då, för min skull, Gud dig plågar,
Ser jag rätten i sin höjd,
Och derför ej draga vågar
Nåden till en syndig fröjd
När jag frestas af begär
Till det ondt och orätt är,
Dina sår jag mig påminner,
Och från synd mig avskräckt finner.
3. Då med Gud du mig försonar,
Ser jag nåden i sin höjd;
Den Rättfärdige mig skonar,
När min tro till dig är böjd.
För din skull, som allt gjort godt,
Mig förlåtas mina brott,
Och då döden mig förskräcker,
Du mig lifvets krona räcker.
4. När mig så för ögat ställes
Guds rättfärdighet och nåd,
Jag ej af förtviflan fälles,
Jag ej förs till öfverdåd.
O min Jesu, när ditt blod
Wisar Gud så sträng och god,
Kan jag ej i lydnad tveka,
Ej mitt hjertas hopp förneka.
80.
Hvilken kärlek oss bevisad!
Af din nåd hvad grundlöst haf,
När du dig i döden gaf,
Jesu! du som, evigt prisad
Af mitt hjerta och min röst,
Är i lif och död min tröst!
2. Dig, min Jesu! nu jag skådar
Wandra i ditt dyra kall
Till den stad, hvars djupa fall
Under tårar, du bebådar,
Ropande: "Betänk i tid,
Hvad som hörer till din frid!"
3. När du med din ankomst gläder
Menigheten utanför,
Som din väg med palmer strör;
När i portarna du träder;
Skallar folkets glädjeröst:
Hosianna, Zions tröst!
4. Du, som menskohjertat känner,
Ser, hur denna fröjd till slut
Skall i grymhet bryta ut.
Dessa dyrkare och vänner,
Som så djupt ödmjuka sig,
Skola snart korsfästa dig.
5. Då i nåd på oss du tänker
Och ett testamente gör,
