Sida:RD 1935 23.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

.'t{o.'¿om-r i lförsta kammuren, Nr 21. 8 49 § kriminaliserade. I denna krimimilisering ingår icke mom. 3, vilket ju ock innehåller endast ett rad. Ingen av dessa två författningar är lagar. I ådana regleras eljest bland annat värn om individens livsbetingelser. De förra innehålla endast administrativt utfärdade ordningsföreskrifter med straff för överträdelser i vanliga fall med böter från 2 kronor. Vid tillämpningen av dessa författningar har utbildat sig en viss s. k. vägledande praxis för speciella fall. Den finnes ej avfattad i skrift, men lärer sväva någonstädes i luften. En konturlös hemvist således för gottfinnanden och formaljuridik. Enligt denna praxis anses motorfordon i strid mot trafikstadgans broderskap ha ett suveränt privilegium att hälla farten framför andra vägfarande. Motorfordonet får förmodligen ej uppsåtligen köra över någon fotgängare, som spärrar vägen. Särskilt bör tagas hänsyn till barn och äldre personer. Andra åldrar, även döva och närsynta, antagas ha mera utsikt att kunna rädda sig, innan det är för sent. Fotgängare, särskilt av medelåldern, är således skyldig vid egen risk av liv och lem att se sig om åt alla håll och lämna plats för maskinens majestät, även om de mänskligt sett ha förtursrätt, distraheras av dödsdansen på vägarna, oriktigt uppskatta avständen eller förlåtligt nog ibland falla i tankar över sin egen färd och ändamålet med densamma. Naturligtvis bör motorfordonets förmåga av större hastighet få tillbörligen göra sig gällande. Men det finnes gränser även för privilegier och i synnerhet när de äro livsfarliga. En praxis i strid mot trafikstadgan är att särskilt i huvudtrafikleder motorfordonen äga rätt att hålla fart, under det att försiktighet företrädesvis lägges på andra vägfarande. Även motorfordon, som komma från sidovägarna, anses böra ikläda sig större aktsamhet än om de färdas på huvudtrafikleder. Om allt detta finnes som sagt inga föreskrifter. Om körregler givas i överståthållarämbetets föreskrifter utförligare bestämmelser. Dessa beröra mindre avsevärt fotgängarna. Bland annat 6 § mom. 7, som indirekt medger fordon att hålla sin fart intill gångbanans kant. Därav har utbildat sig den praxis, att om en fotgängare stiger eller tränges något steg över gångbanans kant och ett motorfordon kommer tätt bakom honom i full fart, så får fotgängaren stå sitt kast. Fotgängarens "tillflykten (refuger). Med tidens hjälplösa förvandling av vägarna till dödsfällor följer, att varje fotgängare får skaffa sig sin egen tågordning med ledning av sin självbevarelse-drift. Därigenom nödgas även han bidraga till oordningen. För honom gäller det att lurpassa på ögonblick, då han genom tigersprång eller bockhopp kan rädda sig fram till någon trottoir eller annan refuge eller som det uttrycksfullare återgives med det svenska ordet "till- flyktr.