6 Motioner 11 Första kammaren, Nr 21. bara även vid ovarsamhet, som slumpvis ej lett till någon bilolycka. Varför skall då däremot den, som ej vållat skada för annan utan blott för sig själv sota för vad som möjligen och i detta fall osannolikt kunnat inträffa, men icke inträffat. Och varför denna ämbetsverkets fruktan för en av allmänna opinionen önskad förändring i trafikstadgans tillämpning. Högsta domstolen upphävde hovrättens beslut och godkände underrättens utslag. Såsom man fär hoppas, skedde det väl icke på justitickanslärsämbetets motivering. Domstolens utslag omfattade emellertid endast justitieråden von Seths, Stenbergs, von Steyerns och Linds mening. Justitieråden Lawski, Christiansson, och Afzelius gjorde ej ändring i hovrättens utslag. Här stodo således sex ledamöter i överrätterna mot fem för en revolution i motorfordonsjuridiken. De förre dömde efter guds lag och vanligt förstånd i striden mot "summum jus, summa injuria". När fotgängarna en gång återerövrat sitt broderskap i vägarnas begagnande, såsom trafikstadgan också menat, då komma de att resa stoder över de tre pioniärerna i Svea hovrätt och deras tre efterföljare i högsta domstolen. Fotgängarens skuld. För min del har jag sökt träna mig till en organiserad fotgängare. Jag har nämligen åtskilligt att syssla med och måste därför befästa mig mot dödsfaran på vägarna, vilken också för mig "slipar sitt svärd och vid min tröskel stär". Klövervägens hållplats är min gamla station. Även efter utflyttning till Ålsten stiger jag ofta av där. Särskilt sker detta om somrarna på väg till badning i Äppelvikens badhus, som även nu var målet för denna färd. Vid avstigning har jag alltid följt ett program. Polisrapporten måste fullständigas med den upplysningen, att Alviksvägens fortsättning söderut, varifrån olycksbilen kom, utgöres på en sträcka av 140 meter från Klövervägen av en uppförsbacke, som därefter avlöses av en utförsbacke med krökning åt väster. Sikten vid stationen slutar således vid backkrönet och bilar, som komma söderifrån, få först där utsikt över stationen med omgivningar. Vid en avstigning på perrongen går jag till perrongens slut och avvaktar tågsättets avgång. Där tages en överblick över Alviksvägen från norr till söder. Sträckan norr ut med sina bilar från staden är den farligaste. Motorfordonen komma ofta med rasande fart och taga ingen eller föga hänsyn till vägkorsningar eller spårvägsstationer. Vad angår sträckan söderut intill backkrönet, vet jag att, om där syns någon bil mot staden, så hinner den före mig vid Klövervägen. Och syns ingen. så hinner jag före eventuella bilar. Detta senare innebär förtursrätt för min färd över Alviksvägen till trottoiren på nordöstra hörnet. varifrån jag gär vidare utför Klövervägen. Därefter tar jag från perrongen också en
