Motion"-r ¿ [första kammaren, Nr 21. 7 blick över Klövervägens sträckningar pa ömse sidor om Alviksvägen. Denna metod glömmer jag aldrig. Av polisutredningen framgår också, att vid denna första blick åt höger i det rätta ögonblicket olycksbilen ännu ej befann sig på väg från krönet. Till en tidning har intendenten Frick förklarat, att poliskammarens beslut om åtalet grundar sig på överträdelse av tredje punkten i överståthållarämbetets förenämnda föreskrifter. Det skulle således gälla rådet att ej gå snett över en gata. Detta råd är emellertid ej krlminaliserat. För övrigt var det ingen mening att gå en krokväg över Klövervägen, då ingen fara från väster där hotade. Genom min väg blev det ock större sikt för olycksbilen. Jag hade sålunda min förtursrätt klar och koncentrerade mig på det eventuella tigersprånget över Alviksvägen, för att undgå observerad fara från norr, från en eller, såsom jag tror, två annalkande bilar. Hade en poliskonstapel övervakat trafiken vid tillfället, hade han givit olycksbilen vink att stanna, om dennes förare ej förstått det av sig själv. En droskchaufför skulle säkerligen ej underlåtit det. Konstapeln hade kanske också stoppat trafiken från norr, för att låta spårvägspassagerarna passera. Åklagarens åtal enligt vägtrafikstadgan grundar sig måhända på att jag ej skulle "tittat åt höger", i det sista skedet av min vandring. Häremot åberopas min förenämnda framställning. Ingen författning ålägger orimligt en fotgängare att på en gäng, under sin gång samtidigt se åt alla håll. Då bör ock bilförare ha en motsvarande skyldighet, varmed dock ses mellan fingrarna. På grund av vad sålunda och under nästa kapitel anförts, bestrides: 1) att jag gjort mig skyldig till böter enligt stadgan jämte enligt biljuridikens praxis därav följande förlust helt eller delvis av ersättning för omkostnader, lidanden och förlorad arbetstid; 2) att, även om jag varit skyldig till någon ovarsamhet, kan detta ej påkalla bötesansvar enligt stadgan med förutnämnda påföljder, då ovarsamheten ej föranlett annat än olycka för mig själv, en uppfattning, som delas av de sex överrättsledamöterna iförenämnda rättsfall, ävensom, såvitt jag erfarit, av en allmän opinion inom och utom huvudstaden. Bilförarens skuld. Av ovannämnda framställning och polisrapporten framgår enligt mitt och mångas förmenande, att bilföraren måste tekniskt sett anses bära skulden till olyckan. Han säger själv att vid tillfället flera personer uppehållit sig på gångbanorna vid vägkorsningen och det i övrigt verkat "trångtr på körbanan därstädes. Han hade enligt överståthållarämbetets körregler skyldighet att iakttaga särskild försiktighet vid spårvägsstationen. Jag hade som sagt förtursrätt. I varje fall ålåg det bilisten att ögonblickligen stanna. Likaså ålåg det honom enligt förutnämnda domstolspraxis att icke räkna med tigersprång eller bockhopp från äldre
