Sida:RD 1935 23.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

10 Motioner i Första kammaren, Nr 21. föreligger sålunda laga kraftvunnet utslag på, att han är ensam vållande. Jag bestrider därför, att åklagarens besvär kunna upptagas till prövning. Även biljuridiken bör få finna sig i laga rättegångsordning. Hur skulle exempelvis ersättningsfrågan mellan parterna inbördes och mot vederbörande försäkringsbolag kunna med nuvarande biljuridik i stridiga fall redas ut, om två laga kraftägande beslut förelågo, som lade skulden till olyckan, det ena på bilföraren ensam och det andra helt eller delvis på fotgängaren. Fotgängarens rättslöshet inför motorismen. Med motorfordonen har faran till liv och lem blivit en institution i vägväsendet. På alla andra civila områden är en sådan fara portförbjuden. Fartens tjusning i förening med tidsbegränsningen har dårat chaufiörerna och alla, som ha råd köpa eller hyra bilar. Samhällsmakten har kapitulerat och pohen, som agt, förklarat sig vanmäktig. En sådan trance har skapat en allmän vördnad för motorfordonets majestät. Därmed har följt ett laglöst privilegium för motorfordonen till vägar och gator med rätt att skovla undan andra trafikanter liksom snön -av en snöplog. Därur har framsprungit bilistens tolererade föreställning, att hans fordon har privilegium att hålla farten. All annan laglig framfärd är skyldig att vika eller stanna för upprätthållande av denna villfarelse. Endast fotgängaren har skyldighet att ägna sig helt åt trafiken samt konststycket till och med att ständigt på en gång se åt alla väderstreck, även då han står på språng för att nå en "tillflykt" (refuge). Ett motorfordon har ingen så hänsynslös skyldighet. Föraren kan gott ägna sig även åt medföljande damer. Enligt en tidningsnotis skulle en nordamerikansk undersökning kommit till det resultat, att omkring 46 procent av bilolyckorna därstädes haft sin upprinnelse i flört. Fotgängaren blir det mest värnlösa offret inför denna Vägarnas kriminalisering, skapade av samhället självt och följaktligen pliktskyldigast upprätthållen av dess organ. I mitt fall är konstaterat följande: När bilisten, som är tysk balter, konstnär och lettisk undersåte, nådde Alviksvägens backkrön söderut, måste han ha upptäckt spårvägståget söderifrån. Han fortsatte dock utför backen med full wanlig" fart. Först i närheten av Klövervägen säger han sig ha saktat in farten "betydligt", enär vid tillfället "flere personer uppeballit sig på gångbanorna vid vägkorsningen och det i övrigt verkat trångt på körbanan." Emellertid fortsatte han i alla fall. Strax därefter hade han observerat två. kvinnor, som begivit sig ut på Alviksvägens östra körbana för att över den begiva sig till den västra gångbanan. Av dessa kvinnor hade han blivit "distraherud". Bilens fart skulle då emellertid ytterligare saktats till omkring "15" kilometer. Vid rätten roplikorade åklagaren blixtsnabbt och verkningsfullt till åhörarnas hörlmra gumman: "bilför-aren hade dt kunnat begagna sig av ett knop. som sällan användes. nämligen