Motioner i Första kammaren, Nr 21. Ii att stanna bilem. Bilisten stannade emellertid icke bilen. Åklagaren har som sagt, ansett. att detta bort ske redan da. I sådant fall hade olyckan icke inträffat. Orsaken iir ovan angiven. Ungefär samtidigt observerade bilisten i sin omedelbara närhet den norrifrån kommande bilen. på vilken fotgängaren just då passade för att strax bakom don nå de få stegen till den östra trottoaren och eventuellt hinna undgå en annan bil, som det föresvävar honom och ett vittne vid polisförhöret också nalkades norrifrån. Han upptäckte då även fotgängaren stadd i förenämnda sysselsättning. Icke ens då kunde han avstå från att trots allt hålla farten. Han tappade fortfarande rimlig besinning. Om icke redan förut, så slog han sig på höger-körning med åsidosättande av allt förstånd, vilket ock av åklagaren påtalats. Det gick så langt, att han till och med krockade fotgängaren med sin vänstra stänkskärm, som tillbucklades. Då först stannades äntligen bilen. Den blev stående enligt bilistens eget erkännande något till höger om körbanans mittlinje där såsom ock åklagaren erinrat han icke hade något att beställa. Fotgängaren hade således redan nått den del av körbanan, där han icke behövde befara överkörning av bil söderifrån. Om bilisten icke kunnat förmå sig trots trängseln att stanna bilen, hade han väl dock kunnat köra lagligt tätt efter vägen till vänster. Då hade bilisten och fotgängaren aldrig fått göra någon bekantskap med varandra. För övrigt åberopar jag min framställning vid rådhusrätten om min organiserade dagliga vandring därstädes. Jag hade förtursrätt och nått den. Det var således bilen, som skulle stanna, och icke jag. Det finnes ingen lag för motsatsen. Det är icke värt att tala om trafikkultur, förrän samhället självt tillägnat sig grundlagarna för densamma.. Fotgängaren bestrider således fortfarande att han, även med den nuvarande biljuridikens inställning, kan åtkommas för oskickligt försummande av rimlig försiktighet. Redan på denna grund hemställes om fastställelse av rådhusrättens av dess två äldre domare, rådmannen J. Lilheros och t. f. rådmannen F. Lundkvist, beslutade utslag. T. f. assessor Gustav Gyllenhammar har, synes mig, sökt döma med anlitande av förstoringsglas på detta särdeles ovetenskapliga område. Han tror sig upptäckt, att fotgängaren icke iakttagit "a1l" den omsorg, som betingats av omständigheterna. Fotgängarens rättslöshet inför rättskipntngen. Om hovrätten trots allt anser mig förvunnen till ovarsamhet yrkar jag dock frikännande. Inga fotgängare äro i stånd att städse iakttaga absolut varsamhet på de av samhället kriminaliserade vägarna. Det är väl då stridande mot gamla rättsgrundsatser att just de fotgängare, som därigenom råkat komma i olycka för sig själva, skola tillika dömas till ansvar. Det hänvisas i *svaromålet i underrätten. Detta stödes ock av den allmänna opinionen. Åklagaren åberopar i be
