Motioner si Första lrammaren, Nr 21. 15 till underbyggnad. Med andra ord hos folk, som står livet närmast och har erfarenhet om vad det gäller. På, desa ställen liksom genom berättelser från privata upplevelser ha framdragits exempel, hur rättelöø fotgängaren är och hur upprörande oefterrättligt rättsordningen särdeles ofta verkar. Det kan ifrågasättas om oj i dessa nödtider bör inbesparas den ifrågasatta utgiften på li" miljon kronor för åklagarväsendets ovannämnda reformering med ökad juridisk examenskunskap. Och tänkvärt är Laotses vittnesbörd för tretusen är sedan: "De som äga den sanna insikten höra ej till de högt lärde, de, som äro högt lärde, sakna den sanna insikten-". Fotgängarens rättslöshet inför lagstiftningen. Saken är den, att då motorismen stormade in med sina faror över vägväsendet, blev den mottagen av de officiella organen som en legal institution. Man sökte på den tillämpa gamla regler för fredliga förhållanden. Ett uppvaknande ur en sådan villomening måste ske och därför kommer det en gång också att ske. Faran måste såsom institution upphävas, på samma gång man bevarar inom rimlig omfattning fördelen att komma fortare fram genom motorväsendet. Denna omgestaltning måste som sagt grundläggas genom lag. Hitintills tror man sig komma ifrån problemet med så kallad trafikkultur. Det förhåller sig med freden på vägarna, såsom erinrats i företalet, liksom med världsfreden. Man söker skapa fred med bibehållande av ofredens orsaker., l avvaktan på orsakernas kampfyllda upptagande på dagordningarna för den nu aktuella trafikfrågan, sä kunna domstolarna börja laga åtskilligt efter lägenheterna. Domarreglerna säga ju, att en god domare är bättre än en god lag och således ännu bättre än en dålig. Den allmänna meningen är ock på väg att förstå, vilken rättslöshet, som här skuggar rättsordningen. De sex överrättsledamöterna i förenämnda rättsfallet ha ock på den nuvarande ordningens grund rest sig mot ovan skildrade missförhållanden. Och det allmänna rättsmedvetandet plågar ju vara underlaget för dettas slutliga kodifiering även i lagarna. I detta sammanhang må erinras, att fotgängaren är i olikhet med åklagarmakten handikapad även i rätten att fullfölja talan. Enligt lag av 1915, en av föregångarna till ett ytterligare fullkomnande av eni mycket väsentligen plutokratisk rättegångsreform, kunde automobilmålen fullföljas till högsta domstolen av bötfälld fotgängare endast, om han tillika förde talan om gottgörelse i värde ej understigande 1,500 kronor. År 1903 blev - för minskning av högsta domstolens arbetsbörda - tillagt, att talan av fotgängare fick fullföljas endast om han dömts till minst 60 dagsböter eller penningeböter ej under 1,500 kronor. Därmed är förmodligen det stora flertalet fotgängare ur spelet och likaså deras rätt till gottgörelse för sina utgifter och lidanden. Justitickanslersämbetet får däremot gå till högsta instans. I det om
