Motioner i Första kammaren, Nr 21. 19 rnndhänt hjärtslag, händer det. att bolaget rättar till biljuridikens missgärningar och betalar skäligt skadestånd trots den överkördes bötlällande. I detta sammanhang må erinras, att tvångsförsäkringen för bilar bör lättas så att den oj utgår för bilar, som en längre tid ej tagas i bruk. Med nuvarande orättvisa ordning tvingar man förmodligen många att avstå från dylika avsikter och därmed öka trängseln på vägarna. Lag om trafiksäkerhet. Vid sidan av de ovan ifrågasatta lagstiftningarna måste tillkomma en särskild lag om trafiksäkerhet. Den skall omsider skänka de vägfarande rättsgrundsatser samt praktiska tillrättalägganden, klarlägganden och ofrånkomliga stadganden. I lagen inskrives först, att vägar, gator och allmänna platser äro till för all tillåten trafik med lika principiell rätt. Det får ej vidare, till och med officiellt, göras gällande, att fotgängare, cyklister, hästfordon, dragkärror och spårvagnar äro hinderliga för "trafiken". Lagen skall ock giva uttryck för det faktiska förhållandet, att faran till liv, lem, arbete och egendom genom vägväsendets kriminalisering har föranletts av motorismens inbrott över vägarna. Det är alltså där, som begränsningarna i ett så farligt privilegium böra äga rum, det är där skadeståndsskyldigheten bör vila och det är där som försiktighet och hänsyn först och sist bör obrottsligen äga rum. Motorismen får ej sammanblandas med chaufförerna, vilka såsom individer ofta också bli offer för densamma. Lagen bör således först och främst upplösa hypnosen afv fartens och tidsvinstens tjusning, den fruktansvärdaste fienden till all annan trafik. Begränsning av hastigheten för livligt trafikerade eller tätt bebyggda områden stadgas. Men dylika föreskrifter måste ock obrottsligen iakttagas. I Stockholm lär detta i regel icke ske. Det kunna också fotgängarna konstatera varje dag i den rasande farten, med vilka en mängd motorfordon överallt och på alla tider av dagen susa förbi. Icke ens spårvagnarna lära iakttaga den stadgade maximala hastigheten. En del motorcyklister böra särskilt frigöras från föreställningen, att vägarna äro till främst för dem. En och annan gång lära tagas stickprov. Deras resultat böra publiceras i pressen såsom påminnelser utan att därför de olyckligas namn behöva offentligt nämnas. Annars tjäna de ej till något. Fortfarande blir då oförkränkt det förut omnämnda uttalandet från en högre polismanihuvudstaden, att "fartens tjusning gått så bilisterna i blodet att däråt kan från polisens sida ej åtgöras något". Det är detta, som skapar nervositeten och konsternation på vägarna samt vållar de flesta olyckorna. Ur förutnämnda tjusning har som sagt också fötts uppfattningen om ett existerande privilegium för ett motorfordon att hålla farten. Åklagaren i åtalet mot mig anmärkte ju ock, att olyckan kunnat undgås, om
