Sida:RD 1935 23.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

22 Motioner 11 Första kammaren, Nr 21. Det är ock bäst att stämma redan i bäcken. Finge maskinerna även här sitt lystmäte tillgodosett, kan sannolikt snart motses krav, att varje fotgängare på landsvägarna bör efter mörkrets inbrott vara försedd med en lykta på bröstet och en på ryggen. Att cyklister föra lykta är däremot ett oundgängligt skydd för dem liksom även för fotgängare, som lätt överraskae av cyklarnas tysta gång; Å tal och straffbestämmelser. , Förr i världen var hästfordonet - för undantagsfall ritt - det snabbate fortskaffningsmedlet på vägarna. Fotgängaren hade inget obehag därav. Farten var obetydlig och medgav tid till eftersinnande. Om en människa stod eller låg på vägen till hinder för en häst, stannade denne av sig själv. Endast då hästen av skrämsel någon enstaka gång skenade, gav han vägarna en försmak av motorismens inbrott över dem. De gamla kungsskjutsarna lära ock ibland påmint om en hästskjuts i sken, för vilken allt fick vika, om det medhanns. I stort sett låg det således fred över vägarna. Nu styrs ett motorfordon av en maskinmänniska, som måste sakna till och med hästens förstånd. Han är skyldig upprätthålla farten och tron på motorfordonets majestät. Denna återblick belyser att vad som bör få åtalas är främst olagligheter och orimligheter i handhavande av de fordon, som skapat ofreden över vägarna. Detta bör i svårare tillbud kunna ske, även om ingen olycka inträffat. Bilföraren är emellertid icke mer än en människa. Uppsåt att åstadkomma en olycka är uteslutet och uppsåtet är ju den allmänna förutsättningen för uppkomst av en förbrytelse. Även chauffören kan konsterneras av den ofred, som samhället legaliserat på. vägarna. Han kan ej undgå att fängslas av fartens tjusning. Hans khentel av bilägare och passagerare kräver en stark fart helst utan avbrott. Hans utkomst är ock i mycket beroende av att kunna infria dylika anspråk. Med andra ord även chauiïören blir på sitt sätt lätt ett av maskinkulturens offerväsen. En olycka på detta område, bedömd rättvist, är "rnerendels ingenting annat än en olyckshändelse. Uppsåtligt överträdande av tydliga, gripbara föreskrifter måste däremot kunna påkalla åtal. Men skulden därtill ligger som sagt ofta jämväl hos bilägaren och pasageraren, som kräva en överdådig körsel. Lagligen borde trafikfrågan hänskjutas till justitieombudsmannen. Denne har nämligen skyldighet att erinra samhället om dess förpliktelser och dess ledares underlåtenhet att i första hand tillhandahålla individerna de erforderliga primära lagarna. Men även här gäller nog ordet. att människorna i gemen ej böra förlita sig på furstar, ty de kunna intet hjälpa. Fotgängarna stå också fjärran från något uppsåt att åstadkomma en trafikolycka. Det ligger i deras synnerliga intresse att undvika det. I en, av pressreferaten att döma, föga upphyggande diskussion den 20 de