Sida:RD 1935 23.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Hotioner o' Första kammaren, Nr 218. 7 kom nämnda formulering att avvakta norskt initiativ, vilket sedan alltjämt gått igen, när frågan dykt upp. Sammanknytningen mellan de båda statsbanorna är viktig för båda rikena. Och detta är skäl nog för ett friskare svenskt mod till eget initiativ. Att saken är viktig även för Sverige är en svensk folkmening i vida kretsar. Det officiella Sverige har ju ock gått in för en sådan uppfattning genom sina praktiska initiativ på svensk mark. Nu tog emellertid Hovedstyret for Norges Statsbaner åren 1919 och 1920 i stället initiativ genom att föreslå. Svenska järnvägsstyrelsen en gemensam utredning om sammanknytning av de bohuslänska och norska järnvägsnäten och den lämpligaste sträckningen därför. I anledning härav beslöto de bägge regeringarna år 1921 en sådan undersökning. Det tillsattes sakkunniga, fem från vartdera landet. Till ledamöter av kommissionen, vilken benämndes svensknorska mellanriksbanekomrnissionen, utsågos på svensk sida chefen för statens järnvägar A. Granholm, tillika ordförande på svensk sida, överingenjören H. J. F ogelmarck, chefen för järnvägsstyrelsens statistiska kontor L. Akselson, landstingsmannen, kaptenen F. Andersson i Tingvall, Bullaren, och rådmannen i Strömstad V. Larson samt på norsk sida chefen för Norges statsbanor Th. Holtfodt, tillika ordförande på norsk sida, direktören för byggnadstekniska angelägenheter vid Norges statsbanor O. Aubert, föreståndaren för statistiska kontoret vid Norges statsbanor, ingenjören L. Foss, stortingsmannen, direktören W. Blakstad i Fredrikstad och stortingsmannen, lantbrukaren A. Dahl i ldd vid Fredrikshald. År 1922 inträdde i stället för Holtfodt chefen för Norges statsbanor L. Rasmussen såsom ledamot och ordförande på. norsk sida. Kommissionen avgav betänkande '¿ december 1923. Detta utmynnade med kursiveringar i texten dels i uttalanden, att inom kommissionen vunnits enighet om att förorda, att det föreliggande mellanriksbanespörsmålet snarast möjligt bringas till lösning, och dels i hemställan, att svenska och norska regeringarna måtte träda i förhandlingar för att träffa avtal om anläggande av en mellanriksbana över gränsen i norra Bohuslän att införlivas i de båda ländernas statsbanenät. Denna principiella enhet i huvudsaken bröts dock av att kommissionen splittrade sig mellan två olika linjeval. Det svenska linjevalet drog linjen från Hällevadsholm vid den svenska statsbanan till Skee, därifrån över Svinesund till Bergs station på den norska statsbanan (Svinesundslinjen). Den norska linjen gick från Hällevadsholm väster om Bullarsjöarnas längsträckta vattendal, därefter över Vassbotten vid gränsen till Prästbackens station på den norska banan och därifrån på samma bana över Halden (Prästbacke-Bullara linjen). Till den norska Prästbacke-Bullarelinjen anslöto sig alla norrmännen jämte herr Andersson, bosatt vid Bullaren. Till den svenska Svinesundslinjen anslöto sig övriga fyra svenskar, som sålunda stannade i minoritet. Från norrmännen hade ock ifrågasätts att draga deras linje från gränsen vid Vassbotten längs östra sidan av ldefjorden direkt på Halden (ldelinjen). Denna. Iinje har dock icke förordats av någon i kommissionen. På grund av dessa skiljaktigheter dog frågan bort. Svenska järnvägssty