Motioner i Första kammaren, Nr 22. 11 om den bohuslänska statsbanans dåliga utrustning för ändamålet. Järnvägsstyrelsen blir eld och lågor inför detta ovederhäftiga påstående, såsom styrelsen kallar det. Någon ombyggnad av bohusbanan behövs ej; blott rälsutbyte Uddevalla-Skee samt vissa mindre kompletteringar för snälltågstrafik, betingande sammanlagt en kostnad på. cza 1.5 milj. kronor. DaIslandsbauan jämte dess khentel framförde i första kammaren genom sin styrelses ordförande, häradshövding Mellén, en protest mot interpellationen och sammanknytningen av rikenas statsbanor. DaIslandsbanan blev nog inte minerad, sade han, men degraderad till sekundärbana. För DaIsland bleve det en stor olycka - ett orimligt påstående, vilket ock beriktigades bl. a. av en talare i kammaren för Bohusläns lantbefolkning, som i nordligaste delen av Bohuslän icke har någon bana alls. Det framhölls ock, att broarna blevo för dyra. Även hystes det betänkligheter mot den bergiga terrängen vid Svinesund. Norge, som anlagt Bergensbanan, reder sig dock säkerligen, de svenska ingenjörerna likaså. Beträffande landsvägsförbindelsen betonades, att andra landsvägar helt fyllde behovet av landsvägstrafik mellan Norge och Sverige. De hade ock större frekvens av motortrafik än vägen över Svinesund. Även av de officiella statistici antydes ibland samma synpunkt utan att fästa avseende vid svinesundstrafikens ofullkomliga organisation och den svenska nu fulländade autostradan fram till sundet. Nu har emellertid inträffat, att den 23 januari 1934 ingingo till svenska regeringen framställningar från Bergslags- och DaIslandsbanorna -om koncession på elektrifiering av bandelen Göteborg-Åmål respektive Kornsjö-Mellerud. Järnvägsstyrelsen avgav utlåtanden den 17 mars 1934. Styrelsen hade intet att erinra mot att tillstånd till elektrifieringen av bandelen Göteborg-Åmål lämnades omedelbart. Denna bana hade sin stora trafikuppgift och kvarstod som en av huvudådrorna i landets kommunikationsnät. Med hänsyn till mellanriksbanefrågan nödgades styrelsen däremot förorda att med behandlingen av framställningen från DaIslands järnväg måtte anstå, till dess klarhet vunnits om norska regeringens ställning och utsikterna för en ny direkt förbindelse mellan de svenska och norska statsbanenäten. Iakttages ej detta, kunde befaras, att de elektriska anläggningar, för vilka koncession nu sökts, i framtiden komme att framföras som ett skäl mot den nya mellanriksbanan. Styrelsen ansåge därför tillstånd till elektrifiering av DaIslandsbanan böra lämnas endast, för så vitt regeringen kan komma att på en förfrågan hos norska regeringen erhålla det beskedet, att Norge för sin del definitivt - eller åtminstone för överskådlig framtid - frångått tanken på att sammanbinda ländernas statsbanor över Svinesund. Svenska regeringen har ännu icke fattat beslut i dessa två koncessionsärenden och ej heller ingått till norska regeringen med den av svenska järnvägsstyrelsen ifrågasätta förfrågan, vilken väl ock är en ganska vansklig sak i den föreslagna formen. I interpellationsdebatten i första kammaren betonade emellertid ordföranden i DaIslandsbanans styrelse, att "DaIslandsbanans styrelse, innan ansökan om koncession gjordes, naturligtvis satt sig i förbindelse med de norska statsbanemyndigheterna". Vid förhandlingarna fick styrelsen klart
