14 - Motioner i Första kammaren, Nr 22. En korrespondent om sammanträdet till Göteborgs handelstidning hade valt till rubrik: "Norrmännen kallsinniga om Svinesund". Så. mycket borde väl korrespondenten förstått, att åtminstone den inflytelserika handelsföreningen i Oslo ej visat kallsinnighet, då den begärt ett föredrag och organiserat ett fullsatt möte i den väldiga salen just om Svinesund. Stämningen i Norge för en återupiptagen diskussion om Svinesunds trafikfrågor såsom ett norskt riksintresse arbetar uppenbarligen sig fram särskilt från näringarnas praktiska målsmän och turistfolket. Det var ganska tydligt att här stod i själva verket ett Oslointresse mot Haldens "medfödda motstånd". Och vad som är Oslos intresse är förmodligen också ett intresse för hela Norge norr om Oslo och även de flesta övriga landamären. Fördelen med Svinesundslinjen ligger i sammanbindningen mellan de två. statsbanorna. Samtrafiksproblemet förenklas därigenom. Vidare medför den ju en tidsvinst. Dess storlek skall bedömas med utgångspunkt från de båda linjernas elektrifiering. Än mera avsevärd är skillnaden i fraktkostnader och personavgifter. Detta gäller båda ländernas export såväl som import. Oslotidningen Dagbladet har ock nyligen erinrat om detta senare förhållande. Vederbörande svenska ämbetsverk. Kommunikationsdepartementet har nu till åtlydnad av grundlagens föreskrift infordrat yttrande från vederbörande ämbetsverk. Järnvägsstyrelsen har redan i tidigare skede avgivit infordrat yttrande. För dettas innehåll är ovan redogjort. Sedan ha remisser utfärdats till länsstyrelserna i Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Den senare styrelsen har ännu icke yttrat sig. Från länsstyrelserna ha inkommit nedannämnda uttalanden. Landshövding von Sneidern i Vänersborg, tillika av regeringen utsedd ledamot i DaIslandsbanans styrelse, säger sig vara motståndare till Svinesundslinjen. Han går till och med så långt, att han anser det vara ett betydande svenskt intresse, att en sammanknytning av de svenska och norska järnvägsnäten vid Svinesund icke kommer till stånd. Länsstyrelsen tillstyrker därför båda koncessionsansökningarna. Intresset för Svinesundslinjen har, säges det, de senaste tiderna varit i avtynande i Norge. Och då. Norge av olika skäl ej finner det lockande att vara med om en linjeändring och vore villigt att betala för den längre transporten, syntes det orimligt från svenskt håll ivra för en omläggning, som ock skulle medföra betydande engångskostnader och sänkning av landets uppbörd av transitotrafiken. Ett transiteringsland kunde endast ha fördel av så. Iånga transporter som möjligt. Järnvägsoptimismen vore för övrigt nu död och med bilist- och luftfart måste man räkna. Särskilt belysande, säger landshövdingen, är, att lnwedstyrelsen för Norges statsbanor 1934 hos sin regering föreslagit östfolilbanans elektrifiering från Oslo ända fram till svenska gränsen vid Kornsjö. Landshövdingen förbigår således de av svenska statsmakterna uttalade avsikterna med bohusbanans anläggning, att därmed skulle skapas en kontinen
