Sida:RD 1935 23.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Motioner 1' Första kammaren, Nr 22. 19 invandring i det norska landskapets obeskrivliga naturskönheter och därifrån på skilda vägar även in i de svenska lappmarkernas trolska fjärrsyner över land och vatten, landet, där tystnaden talar. När min hustru och dotter för ett par år sedan reste utför Romsdalen fick jag ett brevkort, i vilket stod, att min hustru grät och min dotter skrek av hänförelse. i Denna naturens vederkvickelse och skapande kraft till hälsa är en mänsklighetens gemensamma ideella egendom. Över en sådan förbrödring svävar väl också löftet om andens återkomst för att övertaga ledningen av materien, humanismens statskonst, som, predikad under årtusenden, vill finna den gyllene medelvägen, som ger individen sitt och samhället sitt. Profetiorna därom sedan gammalt och realiteterna i humanismens program, de djupliggande orsakernas gåta, ligger dock utanför ämnet för denna motion. Moder Svea väntar nu, förtrollad liksom i så mycket annat, även på lösningen av det lilla Svinesunds världsproblem. Hon bidar på riddaren, som skall lösa förtrollningen. Mången frågar sig: "Hvor bliver Ormen Lange, kommer ikke Olav Tryggvasson?" Men i Norge väntar nog mången också på Sverige. En sådan fråga som denna är lika viktig för båda länderna. Den löses endast genom nordiskt samarbete. Yrkande. Med åberopande av förestående motivering får jag såsom fullföljd av interpellationen i ämnet vid 1934 års riksdag hemställa, att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj :t måtte verka dels för byggande redan nu av en landsvägsbro i stället för färjförbindelse över Svinesund dels ock för denna bros anläggning så, att den, när tiden är inne, kan sammanlänkas även till en järnvägsbro för den sedan länge diskuterade kontinentalbanan med sammanknytning omsider av de båda rikenas statsbanor, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill dessa överväganden kunna föranleda. Stockholm den 16 januari 1935. Carl Lindhagen.