12 Motioner fi Första kammaren, Nr 24. ningen av vattnet nedanför fabriken medfört. Det är emellertid ingalunda några obetydliga områden, som beröras av föroreningen. Fiskbeståndet i såväl Brusa- som Silverån nedanför Mariannelund samt i den nedanför belägna sjön Hulingen kan i stort sett anses spoherat. I dåvarande fiskeriinstruktören Gustafssons i Västervik skrivelse till Länsstyrelsen i Kalmar län den 9 maj 1923 refereras en skrivelse från polisman A. Dahlström i Hultsfred till Gustafsson, i vilken skrivelse det meddelades, att fisket i sjön Hulingen hade försämrats år från år. I sjön som tidigare varit mycket fiskrik hade nu nästan all fisk dött. Således voro Siklöja, löja och nors fullständigt utdöda. Mört och annan vitfisk hölle på att gå samma väg. Efter islossningen 1932 visade det sig, att fisk dött imassor under vintern. T. o. m. gädda och ål flöte upp döda och att man även då skrivelsen avsändes (den 11 januari 1923) genom den klara isen kunde iakttaga 3 å 4 döda fiskar pr. kvm. i vassar och vikar. I anledning härav besökte Gustafsson sjön Hulingen och kunde endast konstatera riktigheten av i refererade skrivelse lämnade uppgifter. Att denna fiskdöd orsakades genom avfallsprodukter från A.-B. Brusafors-Hällefors fabriker har tillfullo blivit konstaterat. Sedan denna tid har intet kunnat göras för fiskets förbättrande i Hulingen eller i vattnen mellan denna sjö och Mariannelund, enär föroreningen alltjämt fortfar. Siklöjan och norsen i Hulingen äro utdöda. Tidigare förekommande laxöring i Bruse- och Silverån är likaledes försvunnen. Vid torkperioder dödas den fisk, som vid rikligare tillgång på vatten sökt sig upp i dessa vattendrag nästan undantagslöst. Och ej nog härmed, utan man kan befara, att föroreningen, om den ej hämmas, kommer att sträcka sina förödande verkningar även nedom Hulingen till Emån. Jag fär därför på det kraftigaste avstyrka bifall till bolagets nu gjorda framställning om befrielse från de åligganden, som påvila bolaget genom Kungl. Maj :ts resolution av den 18 maj 1920. Vilket prejudikat skulle icke förutom allt annat ett bifall till bolagets ifrågavarande ansökan bliva. Ej nog med att de viten, till vilka bolagsstyrelsens medlemmar gjort sig förfallna genom permanent underlåtelse att uppfylla resp. myndigheters ålägganden aldrig utdömts, utan denna försummelse skulle även sanktioneras! Den oro, som kommunalnämnderna i Mariannelund och Hässelby låta komma till synes i underdåniga skrivelsen av den 17 och 23 maj 1933 inför bolagets hot om nedläggelse av driften vid Mariannelunds sulfitfabrik, om Kungl. Maj :ts beslut komme "att gå bolaget emot", är helt naturlig, i all synnerhet som Hässelby och Mariannelunds samhällen minst lida av föroreningen. Brusaån framflyter ganska hastigt nedanför Mariannelund, vadan förjäsningen av i vatt-net lösta organiska ämnen i huvudsak försiggår längre ned vid Lönneberga, Hällefors och i Hulingen. Strandägarne där få lida de största svårigheterna och den väsentliga förlusten, som ett förskämt vatten och en regelbundet återkommande fiskdöd vid torkperioder innebära. Att icke vederbörande hälsovårdsnämnder här ingripit är, då man sett förhållandena på platsen och hört ortsbefolkningens berättigade klagomål, fullkomligt oförståeligt. Om bolaget skulle komma att nedlägga driften, kan detta icke gärna bero på de kostnader ett uppfyllande av fastställda alägganden till förhindrande av vattenföroreningen skulle innebära t. o. m. om dessa kostnader skulle belöpa sig på ytterligare 300.000:- kronor, en summa, som väl får anses avsevärt för hög, då det gäller tätande av en damm med 16.000 kiil>il<ii1ef,pfs 1-ymd- qiv rimtan även på detta kapital utgör dock endast .l5.000:- kr. årligen, en utgift. som ej torde motivera driftsnedlåggelse för ett bolag av Brusafors-}lällefors'
