Sida:RD 1935 23.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

10 Motioner i Första kammaren, Nr 27. jag egentligen själva den kardinala principen att hus, belägna å vardera av två angränsande fastigheter och omedelbart invid tomtgransen, icke skola hava var sin särskilda brandmur, utan en gemensam brandmur, stående 1 gränslinjen till halva sin tjocklek å vardera sidan. Jag utgår ifrån att beträffande samtliga 1800-talets byggnadsordningar för Göteborg stadgandena om brandmur ansetts innebära denna obligatoriska principf Att da båda grannarne hava gagn av muren, båda skola deltaga i kostnaden for densamma synes vara en självklar konsekvens - låt vara att tanken kan narmare utformas på olika sätt. - Vid utfärdandet av ny byggnadsordning synas särskilt böra uppmärksammas de rättsförhållanden, som grundlagts enligt äldre byggnadslagstlftning. G. By. St. § 44 lämnar ett generellt medgivande att angående de förhållanden, som behandlas i stadgans kap. 3, i en byggnadsordning intaga bestämmelser, som äro strängare än stadgans regler. Man kan då e contrario draga den slutsats, att det icke gives någon motsvarande frihet att rörande ifrågavarande förhållanden intaga i en byggnadsordning bestämmelser, som gå i motsatt riktning, d. v. s. innefatta en mildring eller rent av ett eluderande av regler i nämnda kap. En dylik frihet skulle också vara ägnad att bibringa dessa regler en brist på effektivitet, som icke rimligen kan antagas vara av lagstiftaren avsedd. Orsaken till den i Göteborg förekommande anordningen med gemensam brandmur är, såsom förut anförts, markens bristande bärkraft som byggnadsgrund. Det synes då bliva en ledande tanke att en gemensam brandmur åtminstone i vissa fall bliver lättare - m. a. o. mindre tjock - än två särskilda murar invid varandra tillsammans skulle vara. Då fråga är om hus av sten eller därmed jämförligt ämne, måste detta vara likgiltigt redan därför att G. By. St. icke föreskriver att sådana hus skola förses med brandmur. Vad åter angår hus av annat material kan väl knappast bestridas att anordningen med gemensam brandmur på antydda sätt innefattar en mildring eller ett försvagande av grundsatsen att hus, som uppföres invid gränsen till grannens tomt, skall förses med brandmur och alltså vartdera av två hus å ömse sidor invid gränsen utrustas med särskild brandmur. Åt denna synpunkt kan dock näppeligen tillerkännas någon mera väsentlig betydelse, då det måste anses att den gemensamma muren erbjuder ett i och för sig tillräckligt brandskydd. I byggnadsstadgan av den 20 november 1931 - här nedan benämnd N. By. St. - 53 § medgives ju ock att i byggnadsordning intaga bestämmelser om rätt att hava gemensam brandmur. Till förmån för principen angående gemensam brandmur i Göteborgs gällande byggnadsordning kan även i detta sammanhang åberopas att den har karaktären av sedvanerätt. Även N. By. St. kännetecknas av den grundtanke att i lagstiftning av allmän räckvidd böra fastställas vissa generella normer för städernas bebyggande, men att härvidlag också med anledningav olikhet i förhållandena för olika orter bör i viss mån givas rum åt en lokal reglering. Det heter i N. By. St. 1 § att för varje stad skall finnas byggnadsordning, upptaynde de bestämmelser, som utöver vad i allmän lag eller denna stadga eller eljes i vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga för ordnande av stadens byggnadsväsen. Enligt 2 § antages byggnadsordning av stadsfullmäktige, ef* De äldsta byggnadsordningarna innefatta undantag i viss mån från denna princip. Se härom Berglund, Stadsbyggnadslagstiftning och grnnmfllugsrätt, Göteborg 1929, s. 180 m. fl. st.