Sida:RD 1935 23.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

12 Motioner i Första kammaren, Nr 27. byggnader, uppförda å vardera angränsande fastigheter, samt om rätt för byggnadsnämnden att i fall, som angivas i byggnadsordningen, medgiva befrielse från uppförande av brandman" Enligt avfattningen av ifrågavarande lagrum i utkastet kan en byggnadsordning icke stadga en generell rätt att oberoende av särskilda förutsättningar i det konkreta fallet hava gemensam brandmur; byggnadsordningen kan allenast medgiva en rätt att där särskilda förhållanden in casu sådant påkalla anlita en dylik anordning. Formulermgen av N. By. St. 53 § st. 2 gör det däremot möjligt att - under förutsättning av särskilda skäl - i en byggnadsordning intaga en generell regel, enligt vilken rätten att hava gemensam brandmur icke behöver vila på en speciell motivering i det konkreta fallet. Det bör emellertid framhållas att avfattningen av N. By. St. 53 § st. 2 icke medgiver en byggnadsordning att gå längre än till sanktionerande av rätt att hava gemensam brandmur. Lagrummet meddelar icke någon tillåtelse att i en byggnadsordning intaga en obligatorisk regel att för byggnader invid skiljelinjen, å vardera av två angränsande fastigheter, brandmur skall, oberoende av grannarnas vilja, vara gemensam. En dylik tillåtelse kan icke anses innefattad i den omredigering utkastets regel undergått. En innebörd hos N. By. St. 53 § st. 2, motsatt den nu angivna, skulle icke heller överensstämma med ett uttalande av justitieministern rörande ifrågavarande lagrum i propositionen: "Anordningen med gemensam brandmur kan vara lämplig för mindre byggnader, men knappast i andra fall" (k. prop. s. 79). Man kan icke åberopa sedvanerätt som skäl för att i en på grundval av N. By. St. upprättad byggnadsordning för Göteborg intaga - trots avfattningen av N. By. St. 53 § st. 2 - en obligatorisk princip rörande gemensam brandmur. Ett dylikt resonemang skulle i själva verket innebära att Kungl. Majrt icke skulle äga makt att genom en ny byggnadsordning bryta med förut tillämpade principer. Det må ock nämnas att den sedvanerätt angående obligatorisk anordning med gemensam brandmur, som förut kan anses hava förefunnits, är att betrakta såsom bruten genom stadgandet i N. By. St. 53 § st. 2 och en i förevarande hänseende i överensstämmelse med detta lagrum avfattad byggnadsordning. En utväg att nu bereda en obligatorisk anordning med gemensam brandmur rum i en byggnadsordning är att hos Kungl. Majrt söka dispens. Kungl. Maj:t äger att meddela dispens från lag, som tillhör området för lagstiftning, som är förbehållen Konungen ensam (regeringsformen § 89), men däremot icke från lag som faller under Konungens och riksdagens gemensamma lagstiftningsmakt. N. By. St. är given av Konungen, men visserligen "efter riksdagens hörande". Detta förhållande bör dock icke utgöra hinder för ifrågavarande dispens. Det framgår av k. prop. nr 192 till 1931 års riksdag med förslag till byggnadsstadga att det icke har varit meningen att Kungl. Maj:t skulle förlora rätten att giva dispens från stadgan. Rörande § 55 i förslaget - som motsvarar 55 § i stadgan - anföres nämligen i prop. 79: "Mot sakkunnigförslaget har anmärkts att detsamma, såsom intaget i lagen, icke inrymde någon dispensmöjlighet, vilket dock ansågs kunna erfordras. Genom bestämmelsens intagande i den nya byggnadsstadgan vinnes tydligen möjlighet att i detta hänseende tillmötesgå skäliga önskemål" Skulle man som ett skäl emot dispens vilja anföra att den skulle avse en privatriittslig reglering av grannelagsförhållande, må häremot erinras att redan stadganden om rätt att hava gemensam brandmur innefatta en dylik reglering. Av intresse är frågan om särskiljandet mellan vad som bör behandlas i en byggnadsordning och regler, som böra finna rum i studsplnnebestäm