Sida:RD 1935 23.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Motioner i Första lazummrcn, Nr 27. 13 lnelser. den för 1931 års riksdag framlagda k. prop. nr 79, innefattande forslag till stadsplanelag. uttalar justitieministern (s. 52) sin anslutning till vad |-Betan-kande med förslag till stadsplanelag in. m., avgivet 1920 av kommitté, tillsatt 1916, anföres rörande behovet av att i förhållande till gällande lags stadganden om byggnadsbestämmelser utvidga möjligheten att meddela föreskrifter angående användandet av i stadsplanen intagen mark avensom rörande det närmare innehållet i sådana föreskrifter. Nämnda kommitté anför (s. 107) att stadsplanen och således även de särskilda stadsplanebestämmelser, som ingå som delar av densamma, ingripa direkt i den enskilde jordägarens rätt att förfoga över sin mark samt ålägga honom darutmnan förpliktelser, som han ej kan undandraga sig. I anknytning härtill framhåller kommittén nödvändigheten av att åt stadsplanebestämmelser beredes det civilrättsliga stöd, som tillkommer stadsplan i övrigt. Enligt kommittén ankommer det vidare på byggnadsstadgan och lokal byggnadsordning att komplettera och närmare utforma de regler, efter vilka bebyggandet må försiggå, att således, i den mån icke stadsplanebestämmelserna därom bestämt, reglera gårdsutrymme, byggnadshöjd, byggnadsmaterial, beskaffenheten av boningsrum och andra lokaler, åtgärder mot eldfara med mera dylikt. Här betonas sålunda byggnadsordningens - liksom också byggnadsstadgans - kompletterande ställning i förhållande till stadsplanebestämmelserna. Härmed överensstämmer departementschefen, då han i k. prop. nr 192 till 1931 års riksdag med förslag till byggnadsstadga (s. 43) uttalar att de grundläggande reglerna för byggandet - d. v. s. bestämmelserna om byggnads höjd, våningsantal och gårdsrums storlek - böra meddelas i stadsplanebestämmelser. Den civilrättsliga valör, lagstiftningen velat tillerkänna stadsplanebestämmelserna, kan i och för sig anses innefatta en anledning att till sådana bestämmelser förlägga en eventuell rättslig reglering rörande gemensam brandmur såsom obligatorisk. Bland de synpunkter, vilka i N. By. St. 16 § 2 mom. nämnas såsom vägledande vid uppgörande av stadsplanebestämmelser, anföres en sådan anordning av bebyggandet, att svårighet icke uppstår vid släckande av eldsvåda. Om brandmurs nödvändighet under vissa omständigheter stadgas emellertid i N. By. St. 53 §. Av detta lagrum framgår ock att eventuella regler om rätt att hava gemensam brandmur skola förläggas till byggnadsordningen; så är ock fallet med bestämmelser angående brandmurs beskaffenhet, och de stadganden angående befrielse från uppförande av brandmur, som måhända meddelas. Då stadsplanebestämmelserna å ena sidan och byggnadsstadgan och hyggnadsordningen å andra sidan stå i den inbördes relation att de förstnämnda reglerna äro grundläggande eller primära och de sistnämnda författningarna äro sekundära eller kompletterande, så synes det icke bliva följdriktigt att vad angår brandmur för ett specialfall eller undantagsfall - anordning med gemensam brandmur - gives reglering i stadsplanebestämmelserna, medan den kardinala grundsatsen meddelas i byggnadsst:-ldgan.1 Det må också erinras att av N. By. St. 53 § framgår att det icke är tillåtligt att i en byggnadsordning intaga en obligatorisk grundsats om anordning med gemensam brandmur, Det torde då komma att innebära en oegentlighet, om bland ' Hiir kan dock också framhållas följande. I förutnämnda utkast § 53 p. 2 stadgades att i fråga om trähus gällde skyldigheten angående utrustning med brandmur även där huset uppfördes i gränsen men på mindre avstånd därifrån än 4,5 meter. Detta stadgande uteslöts i k. prop. med den motivering, att i förevarande hänseende erforderlig reglering torde böra ske genom stadsplanebestämmelser.